onsdag, maj 31, 2006

Kommer strax!

Det är mycket nu. Men det kommer förmodligen mynna ut i en hel del textproducerande här. Strax tillbaka!

måndag, maj 29, 2006

tänk

Tänk, att det finns någon som döper en maskin till det här. Och tänk, att det finns sådana som jag, som tycker det är skitkul. Moget.

söndag, maj 28, 2006

idag

har jag gjort två vuxentest. Båda viade att visst, jag är väldigt vuxen. Men varför känns det inte så?

Nu ska jag raka tuppkam på min sambo. I smyg.

Uppdatering:
Nä, naturligtvis går det inte att raka tuppkam på någon i smyg. Och alla mina punkfrisyr-skills har jag tydligen vuxit ifrån. Den blev sne...

onsdag, maj 24, 2006

nä, nu får det vara nog


Nu åker jag på semester. Tveksamt dock om det bir något bad.

Avvenyyyyn

Det var inte så länge sedan jag förlorade min oskuld. Min ”gå ut på Avenyn oskuld”. Har levt i nästan 27 år och klarat mig där ifrån. Har gått alldeles utmärkt att dissa denna paradgatan ändå. Att se ner på alla de som ivrigt frotterar sig med diverse mogisar och white trash. I våras inträffade det dock två tillfällen, båda after worker, som gjorde det omöjligt. Jag försökte in i det längsta driva flocken mot mitt älskade Majorna, men till och med jag kan erkänna att det skulle vara rysligt orättvist mot dem som bor på andra sidan stan. Eller, ve och fasa, på andra sidan älven. Vi hade det inte helt otrevligt, snarare tvärt om. Det berodde dock självklart på sällskapet och inte lokalerna. Vi hade haft roligt var som helst, bara det fanns öl.

Jag förstår inte grejjen med Avenyn. En väldigt bred, väldigt ful och väldigt tråkig gata. Kan inte komma på ett enda uteställe, inte en enda affär som är värd där. Till exempel så är MacForum på Avenyn väldigt otrevligt, medan MacForum på Kungsgatan är bra mycket trevligare.

När jag och min kompis var små, så gick vi vilse då vi för första gången skulle åka in till Stora Staden och shoppa. Jag minns att vi vandrade upp och ner på Avenyn och inte fattade var alla roliga affärer var någonstans. (Det hela slutade med att vi fick låna en telefon i en kiosk vid Vasa Sjukhus, och vi hade ett väldigt sjå med att inte låta kioskinnehavaren förstå att vi hade tappat bort oss. Det var på den tiden då allt var så där pinsamt).

Det enda som är bra med Paradgatan är väl att den verkar ha någon slags rykte om sig att vara värd att besöka, vilket leder till att en massa turister håller sig där, så slipper man dem i de lite mer göttiga delarna av stan. Detta rykte verkar även florera bland en hel del av befolkningen på till exempel Helvettesön samt mindre trevliga förorter. Det är okej, stanna där ni är.

vänsteristernas egen lilla omslagspojke


Jag läste hos Dawnlord att han läst i dn att Toppkandidats-Petter har fått jobb på svt. Tyvärr inte framför kameran. Han är ju så söt att se på, och jag upptäckte ju honom alldeles för sent. Missade hela såpan. Men den hade nog ändå inite varit värd att genomlida, med tanke på de andra miffona som var med. (jag dömer alla efter en radiointervju, det är inte så noga med researchen på det här stället).
Tur att han inte är osynlig, trots sitt eventuella häng med osynliga partiet. Det hade varit en miss.

Kissa offentligt

Låg vaken i natt och tänkte på en sak. Det är lite synd om män. Som måste kissa i grupp. Vem kom på att det skulle vara så? Bara för att det är möjlilgt kanske det inte är så himla trevligt att kissa i grupp, på rad, i samma ränna? Jag tycker det verkar ytterst otrevligt. Hejdå, privatliv liksom. Stå där brevid vilt främmande karlar...
Tänk om det varit likadant på tjejtoan på krogen? En hel rad med toaletter, utan väggar emellan? Och kom nu inte och säg att vaddå, tjejer går ju alltid på toa tillsammans ändå. För det gör vi inte. Inte så att vi kissar i kors i alla fall. De flesta sminkar sig nog bara, vilket de däremot vekrligen borde lära sig att göra på rad, istället för att ockupera toan i evigheter.
Jag tror dessutom att det här pissoarandet uppmuntrar män till annan offentlig urinering, så där lite var som helst, bakom, eller för den delen framför, träd. Vilket jag tycker är något av det äckligaste som finns. Därför, anser jag, borde man slå igen alla rännor, bygga bås och ge män en chans att få kissa ifred.

Tack förresten till el_pedro, som fick mig att ligga vaken och fundera på detta. (och ursäkta för mina något barnsliga kommentarer...)

tisdag, maj 23, 2006

Men vad är det för fel på Hisingen?

Det verkar råda en viss okunskap i dagens samhälle. Det är allt för många som inte nått det stadiet av upplysning att de har insett att Hisingen inte är the place to be, så att säga. Horder av utomsocknes flyttar glatt sitt pick och pack över broarna. Som väl är, verkar det inte vara många infödda fastlandsGöteborgare som lever i sådan okunskap att de jublar över ett förstahanadskontrakt i Boskapsgården som en permanent lösning för livets boendekarriär.

Flest Hisingshatare hittas dock en liten, liten bit utanför Göteborg. Närmare bestämt i Mölndal. Detta kan illustreras med följande annekdot:
Jag träffade en hantverkare på jobbet. Han skulle göra ett riktigt enformigt jobb, och som ni som hänger med vet, så råkar det ju vara så illa att jag jobbar på Hisingen. Jag frågade hantverkarn lite trevande, om det inte var lite trist, det där han skulle göra.
-Jo, men det är inte det värsta av allt. Det värsta är att behöva göra det på Hisingen.
-Vaddå? Varför gillar du inte Hisingen? Är du från Mölndal eller? skämtade jag, för jag var inne i en period där jag testade diverse teorier på min omgivning.
-Ja, hur visste du det?
De flesta Mölndalsborna är inte alls förtjusta i Hisingen. Detta verkar bero på att Hisingen är som Mölndal in absurdum. Det är fler nassar, mer halvmisäriga bondgårdar (jmfr Kållered) och traschigare områden. Hisingen är som Mölndal fast sju resor värre.

Jag skulle kunna berätta många historier om diverse incidenter som inträffat på denna ö. Jag skulle kunna lägga ut texten om fårkadavret vid åtetrvinningsstationen, pundarna som tog en sil på 20-bussen, alla original som bor i vad Bloggfrossa kallar för vulgoettor.

Det känns tryggt att det finns fler bloggare som liksom jag har genomskådat BoPlats utställning där man påstår sig vilja avliva myterna om Hisingen. Dett må vara sveriges fjärde största ö, men också den sämsta. ALla som såg Janne Josefssons reportage häromveckan vet ju också vilka estetiska kvalitéer arkitekturen på nämnda ö har. Inga alls, med andra ord, om man inte har en pervers dragning till mögliga fasader. Detta har man försökt fixa till genom att bygga nytt, i de lite mer fina delarna av Hisingen. Men, ärligt talat, vem vill bo på Lindholmen? Blåst och betong, enda fördelen är utsikten över fastlandets Majorna.

Jag har nyss läst den mycket intressanta boken 63 skäl att åka till Hisingen. Jag är ledsen, Kristian Wedel, men hur bra du än skriver, kan du inte få mig att besöka denna ö frivilligt, även om det var en mycket underhållande bok.

Minan som jag skrev om härförleden, kan inte annat än vara ett verk av Hisingen Befrielsefront. Detta verkar vara ett väl utbrett nätverk, med medlemmar inom både sporten och politiken. Jag kan inte göra dem annat än önska dem lycka till. Varsågod, it´s all yours!

politik

I höst är det val. Om jag skulle ta och rösta, skulle jag bara göra det på Paggan. han är kort, från Göteborg och han har skägg. Det är allt som behövs. En orolig tanke maler dock i bakhuvudet: Han är väl inte från Helvettesön?

p.s det här är väl inte så lite äckligt?

att täcka upp en felsägning

Jag och K stod och pratade om hennes stulna cykel. Jag undrade om hon inte fått tillbaka den än. K sa något i stil med
-ja, tyvärr kan man ju inte ringa till den. Och syftade typ på att om någon snor ens mobil, så kan man ju alltid ringa och be dem lämna tillbaka den.
Då kläckte jag ur mig, inspirerad av alla dåliga skämt jag dragit om min älskade cykeldator:
-det är synd att du inte har någon GSM på den. Så du kunde spåra den.
Jag menade en så´n där navigeringsdator eller vad det heter. En GPS.
Snabbt som attan fick jag fortsätta meningen:
-eller msn, så du kan messa den.
Se där, vad man kan toka till det. Bara för att jag ibland är lite dålig på förkortningnar. Taktiken att skämta bort allt när man råkar avslöja sin dumhet är aldrig fel. Synd bara att det inte är så många som har den humorn.

söndag, maj 21, 2006

äckligt och nästan som i utlandet

Eftersom Naturhistoriska muséet och kafét snart skulle stänga, blev det en fika på Subway. Inte så nytt för de som är med i svängen kanske, men jag hara inte hunnit prova ännu. Mackorna var det inte så mycket att orda om. De var goda, även om det mörka brödet vara ganska kritvitt för att vara mörkt så var det smarrigt. Hela stället kändes väldigt mycket utomlands. Och då menar jag inte att det var så där värst kontinentalt eller att den fanns en påtaglig avsaknad av jantelag eller liknande generaliseringar. Det känndes bara helt enkellt som att man satt och fikade på en centralstation i något annat land. Lite småfult, tunga järnstolar, mc-fjonken-papperskorgar. Och, det ska väl tilläggasa, det kanske inte riktigt var byggt för att fikas på stället, att ta med macksen är nog att föredra.
Det var dock en sak som förstörde alltihop. På ett bord i andra änden av lokalen satt en övervintrad sunkig gammal hårdrockshippie och hans mycket yngre sällskap. Mannen i fråga hade en hosta som inte var av denna värd. Den lät så äckligt så att det var omöjligt att stanna en sekund längre. Det hade nog varit att föredra att någon hade kräkts offentligt, jämfört med de hostljuden han lyckades åstadkomma. Nästa gång blir det takeaway, defenitivt!

Läsa blogg på papper

Har börjat skriva i Word. Har äntligen fått tummen ur och installerat det på Margot. Det börjar inte bra. Först den där otroligt irriterande office-assistenten som kommer cyklandes. Sedan bråkas rättstavningen på andra ordet. På blogg. Det är dock lite fint, på sitt sätt. Den som gjorde stavningsprogrammet för MS Office 2000 bloggade nog inte. Det känns lite bra, att något så bra har kommit så fort.
Köpte en ny bok idag. På bokhandeln nära här. Den ska konka nu, verkar det som. Det sa vi redan från början. Boken är Mats Hårds Konsten att förlora. En blogg som blev en bok. Lyxigt att läsa blogg i sängen utan att få kramp i armarna. Men jag hoppar över det allra mest fotbollsnördiga. Lite får dock slinka med. Bra för allmänbildningen, om inte annat. Och otroligt inspirerande. Han skriver bra, den där sportjournalisten. Bättre än vad mina fördomar sa till mig.
En annan sak om böcker, är att jag har ett litet i-landsproblem. Jag och min sambo har delat upp en del författare mellan oss. Det känns ju onödigt att köpa två ex av alla böcker vi båda vill läsa, så du har vi paxat. Tyvärr har han paxat Paul Auster. Och det svider lite, för jag vill så gärna köpa hans nya, den som nu kommit på pocket. Och jag har ju hans fru, Siri Hustvedt, som paxad. Hade varit snyggt i min bokhylla att ha hela den familjen. Andra som jag har paxat är till exempel Mike Gayle, medan sambon har paxat Tony Parsons. Nick Hornby verkar ligga lite emellan. Han har Harry Bosh-deckarna, jag har alla de andra deckarna. Och så vidare.
Det är lite som hockeybilder, fast för vuxna, det här boksamlandet. Och jag måste snart hitta plats för ännu en bokhylla här hemma.
Min blogg kommer aldrig att bli bok, men jag vet en som skriver ut den och läser den på riktigt papper. Det känns tryggt.

(Nu ryktas det att sambon sitter och beställer böcker. Måste nog lägga mig i...)

lördag, maj 20, 2006

en lite mer utförlig rerdogörelse i förnedringens tecken

Det är tur för er, att jag ibland utsätts för bizarra saker. Så att jag kan varna er andra. Dagens rekommendation är: Om du har arbetskamrater du inte kommer överrens med, om du inte tycker om att bli lite små-förnedrad konstant en hel eftermiddag, se för guds skull till att stuka foten rejält om det nalkas friskvårdsaktivitet i form av Fångarna på fortet. (Anläggningen heter egentligen något annat, men jag fegar ur lite här).
Det är en anläggning som ligger långt ute på Helvettesön. Det verkar som om det är vanligast att man blir fraktad dig i buss, om man inte har oturen att komma dit i mindre sällskap (vilket jag nog hade föredragit vid det här tillfället. Det söps en hel del redan på bussen dit, allt enligt devisen längst bak är tuffast).
När man väl kommit fram så sparas det inte på förnedringskrutet. Man blir direkt invisad i en gammal lada, där det hänger en massa gamla blåställ (alla i strl XXL, allt annat är ljug). Tycker man att overallen känns en aning... luftig, erbjuds man en bit av ett klädstreck att knyta litet chict i midjan. Av någon konstig anledning får man inte ha sina egna byxor under overallen, nej byxlöst ska det vara. En skopa hån öses över dem som inte vill byta om mixat, och man hänvisas som dam till rummet brevid. Detta hindrade dock inte herrarna i sällskapet, som genas såg sin chans och stövlade in i hopp om att få se lite schyssta rumpor. Vissa av dem tvångsposerade dessutom i kalsongerna, och redan där kännde jag att jag fick lite mer information än vad jag ville ha. Det skulle senare visa sig att det inte var nog med det.
Väl iförda denna utstyrsel som kanske inte kändes helt rätt 2006, delades vi in i lag. Nu visade det sig att det var dags att kröna beklädnaden med pricken över i:et: Lagen fick varsinn färg, och bandanas i lagets färger skulle ovillkorligen knytas runt pannan. Allt för att öka lagandan. Och, som vår guide sa, här är det vinna, och bara vinna och ingenting annat som gäller. Självklart lyckades jag hamna i samma lag som de brötigaste och mest dragna.
Med bandanan på plats kunde spelet börja. En gammal rostig sågklinga och en pinne som svissa herrar hade väldigt roligt åt tjänade som en slags gånggång. Det skulle inte dröja länge innan jag drabbades av diverse fantasier om vad man skulle kunna använda den där sågklingan till.
Tjo och tjim, nu skulle det rusas ner i fårhagen. För dagen utan får. Där väntade diverse olika tokroliga aktiviteter, i stil med Robinsontävlingarna, fast i farmar-tema och om möjligt ännu fånigare. Det skulle samarbetas, kastas stövlar, fraktas vatten och sågspån i finurliga banor, balanseras på rep över bäckar, lallas runt med ögonbindel (och nej, bara för att vi skulle föreställa ett lag och bara för att man tvunget skulle ha ögonbindel på sig är det inte ok att talla. Uppfattat?) och så vidare, i all oändlighet. Herrn med lite för mycket under västen försökte hela tiden ta kommandot, men blev snabbt nedröstat av skyddsombudet, som dock inte brydde sig om att han var full, utan mest bara ville bestämma. Säljaren försökte även han få ett ord med i laget, vilket inte lyckades. Jag sa de mest smarta sakerna så klart, men det var ingen som lyssnade. Jag sa även de mest bittra sakerna, och de mest ironiska, men det var fortfarande ingen som lyssnade.
Det dröjde inte länge innan hetsen var total och nästan alla sprang mellan aktiviteterna, ivrigt tjoandes på det mest manliga, brötiga viset man kan tänka sig. Värt att nämna är det som kanske gjorde dagen en liten smula värd att genomlidas: det ironiska i att vår urusle chef misslyckades totalt med att leda sitt övriga lag rätt när de hade ögonbindel på sig. Det föll på ledarskapet som vanligt... som vilken arbetsdag som helst.
Efter en evighet var det dags för en liten så kallad vätskekontroll, och smuggelölen var omöjlig att motstå. Den behövdes för att stå ut. I princip alla utom jag balanserade nu på gränsen till en helt hysterisk entusiasm, och lagandan var total. Jag ville mest gå bakom ett hörn och kräkas lite.
Där skulle man lätt kunnat tro att det skulle lugna ner sig lite, att det var färdigtävlat. Att vi skulle få den berömda bruna skattkistan och sedan få åka hem. Men icke. Nu skulle det tävlas än mer hysteriskt, på tid. Det skulle krypas i mörkret på höskullen, där en av de äldre herrarna genast började berätta om allt kul han hade haft för sig i höet i sin ungdom, samt där den något påstrukne herren hittade en våg, och föreslog att de alla skulle "väga paketet". Jag tänker inte vidare gå in på vad han menade eller vad som sades där efter. Mitt i denna aktivitet fick en lagmedlem bryta, då hon hade traumatiska minnen från ett krig som gjorde att hon mådde piss av att vara instängd i mörka utrymmen. Stackarn.
Nästa aktivitet gick ut på att hela laget skulle ner i en potatiskällare, där det var kolmörkt, och treva på golvet efter potatisar. Det blev mest en massa tjat om ballar. Vad det nu har med potatis att göra. Nästan lite homoerotisk stämning. Det kändes dock inte alls okej att vara instängd med dessa idioter, vars främsta kompetens knappast är att bete sig ordentligt mot medlemmar av det motsatta könet.
När vi blivit utsläppta var det två tävlignar till, och sedan hade vi "äntligen" hittat tillräckligt med bokstäver för att få ledtrådar till var den förbannade skatten fanns. Ett fasligt springande på en kulle startade. Folk var som tokiga och ramlade både hit och dit. Skatten hittades, föga förvånande, av vår chef. Jag utgår ifrån att han talat med personalen på stället i halvlek, och de visat honom var skatten fanns, för att han skulle återfå lite respekt och auktoritet. Den lätte var det nog ingen som gick på.
När det skulle poseras inför fotograferande av det vinnande laget passade den mest påstrukne herren på att moona inför dem och chefen. Inte så frächt, och jag kan säga att jag är glad att jag inte tillhörde det laget. Det räckte med att än en gång få se hans kallingar. Han var för övrigt med i mitt lag. Och var skitsur över att vi förlorade. Han gick länge omkring och mumlade om att han skulle slå ihjäl någon, vem som helst, och att det varit något fel på tävlingen. Att hans supande under hela dagen skulle kunnat inverkat på resultatet föll honom inte in.
Äntligen fick man ta av sig overallen. Det var då det kom. Ledaren berättade att den enda duschen som fanns var en lång vattenslang med iskallt vatten. Den lite äldre herren var inte sen att erbjuda mig sitt sällskap. Nej tack. (Jag hade inte sekatören med mig). Kände att vips, så blev jag utröstad som den utan humor. Trots att det inte ens var någon utröstning, det hade varit allt för väl.
Mer eller mindra omsvidade fick vi sedan mat och ännu mer fulöl att dricka. Och grabbarna grus tog mer än en mystisk vända ut i buskarna. Som om det inte var nog, snodde de med sig en bag in box som färdkost, då bussen äntligen kom och vi skulle få åka hem. de toppaaade sitt redan smått otroliga uppträdande i brist på stil och klass med att dricka direkt ur boxen, bara sätta munnen till tappen.
Min sommarjobbare frågade lite diskret, hur gamla de där herrarna egentligen är. Vi kom fram till att de nog har en mental ålder på sju och ett halvt, trots att de i praktiken föll över trettioårsstrecket för flera år sedan.
Kan ju säga att det var väldigt skönt att komma hem. En dans runt midsommarstången, vilket vanligtvis är det mest förnedrande jag kan tänka mig, är ingenting mot den här dagen.
Kom igen göbbar!

fredag, maj 19, 2006

ren och skär överlevnad

Har just hemkommit från en ovanligt ansträngande dag på jobbet. Och detta klockan 21.20! Anledning? Jo, vi har haft så kallad friskvårdsaktivitet.
Det började med "mingnel och fralla" klockan nio i morse. Anledningen till minglet var att chefen valt att förtränga att halva gruppen av arbetare har telefontid till klockan nio, och därför inte hann sluta upp förrän halv tio.
Halv tio: optimistkunbsult/organisationscoach föreläser. Han hade ingen som helst aning om hur det funkar på vårt företag, och pratade hela tiden i sportiga liknelser, vilket gjorde att minst hälften av oss inte förstod ett piss. Han refererade till råga på allt till basket, denna kvasi-sport, hela tiden.
Under en kort paus: vissa börjar smygsupa.
Klockan ett: lunch på det sunkiga sunkhaket. Ingen pratar med någon de inte brukar prata med.
Efter lunch: buss hämtar. Vi har ingen aning om vart vi ska, men vissa börjar redan bli dragna.
Vid halv tre tiden: Vi är framme. Vid något som kallas "Fånarna på Fortet", på Helvettesön. Do I need to say more? Fyllt av mer eller mindre förnedringsfyllda "käcka" aktiviteter.
Vid sisådär halv sex: ett jävla tjat om att jag ska duscha med en av gubbarna under en slang. Nej tack.
Vid sjutiden: middag.
Vid åttatiden: hem-åkning. Vissa sitter kalas längst bak i bussen, försöker hävda sin rätt att kalla diverse kunder för (ursäkta språkbruket): n********a. Detta för att provocera en stackars sommarjobbare, med ett förmodat förflutet i vänsteriströrelsen.
Oj, vad skönt det är att vara hemma. Vilken tur att jag har fritid.

torsdag, maj 18, 2006

överlevnad?

När jag var ung och arg och åkte på festival, så åt vi någonting konstigt. Överlevnadschoklad. Det sades att militären åt det, och inhandlades på ÖB eller den lite mer suspekta affären Military Shop. Vad vet jag.
Men det jag undrar är: soldater ska väl vara tuffa killar? De ska väl klara sig utan choklad när de är ute och krigar? Tycker att det verkar vara lite överdrivet att specialtillverka specialchoklad för krigare. (Och sunkiga punkare då). Minns dock att det var något mystiskt med chokladen. Den hade lite fadd papperssmak, och enligt bekantas utsago innehöll den så mycket special-tillsatt extranäring att man inte behövde äta på hela degen efter en lagom liten bit. Det tror jag vad jag vill om. Allt var säkert bara ett tuffare namn, för de tuffa krigarna kunde ju inte gå till affären hur som helst när de vara ute och krigade. Och de kunde ju inte gärna ta med sig en ryggsäck fylld med Plopp, hur skulle det se ut?
Nej, jag hävdar att all choklad är överlevnadschoklad. Utom möjligtvis de med nötter.

onsdag, maj 17, 2006

tecken på att jag är närmare 30 än 15 (även om det inte ser så ut)

Nej, du lilla, lilla moppehuligan. Jag blir inte alls imponerad av att du åker på bakhjulet ner för hela backen, samtidigt som din moppe låter misstänkt mycket. Det gör inte att jag faller som en fura för dig. Det rycker inte ens lite i imponerad-tarmen. Det gör dig inte till den mest lysande stjärnan på min himmel. Och jag blir då rakt inte stormförälskad. Så du kan lägga ner. Jag blir bara irriterad. Och orolig. Tänker på hur mycket du skulle skada dig om du skulle ramla. Och att du skulle kunna bli påkörd. Blir bara så där mamma-orolig i magen. Vill inte ens titta. Och känner mig rysligt gammal och mogen. Så snälla lilla du, sluta upp med det där. Det är faktiskt farligt.

måndag, maj 15, 2006

Tacktal!



Tack.
Tack alla ni som läser min blogg. Det var inte tänkt så, från början.
Tack för uppmuntran, tack supporterklubben i Varberg.
Tack till er som skriver egna, som skriver så jag skrattar så jag kiknar och får lite mer inspiration.
Och ett speciellt tack till er som bemödar er att skriva kommentarer. Ni som är så bra, som kanske inte ens finns på rikigt.
Tack allihop, även om ni kanske inte riktigt är 5000 på riktigt.
Jag är lite rörd. Som att få en Oscar. Nu siktar vi mot 10 000. Och jag lovar, jag ska inte ta betalt. Sån´t storhetsvansinne har jag inte drabbats av. Än.

söndag, maj 14, 2006

Garderoben

Jag hatar internet. Det finns för mycket att välja på. Så mycket att ingenting är roligt. Att man inte kan koncentrera sig på en sak i taget. Att man kommer på fler, nya saker att roas av hela tiden, så det inte är roligt längre. Det är som min garderob. Där finns jätte-många kläder, men inget jag vill ha på mig. Det är som att ladda ner musik. När allt finns, vill jag inte ha något. Då duger ingenting. Det borde finnas färre saker att välja mellan här i världen. Så man inte blev så bortskämd.

pausbild


Tills nästa inlägg. Som man aldrig kan veta när det kommer.

Ursäkt

Det är aldrig så lätt att hitta på ursäkter för att slippa något, som det var när man ville skolka från skolan, eller nu, som när jag inte vill träna. Jag hade en plan, jag var dum nog att skryta och skrävla om den här, att jag skulle cykla Göteborgsvarvet idag. Men det blåser småspik. Och är det något jag inte tycker om, så är det att cykla när det blåser mycket. Visserligen blåser det nästan jämt i Götet, men inte alltid så här stormigt. Det är så att jag inte ens vill gå ut på balkongen. Dessutom så cyklar jag redan 40 minuter om dagen till och från jobbet. Och dessutom så ska jag träna imorgon, då får jag motion. Och om jag känner efter riktigt, riktigt noga, så är jag nog lite skruffsig i halsen. Och så har jag inte monterat cykeldatorn ännu. Och skulle jag ge mig ut på cyklen, skulle jag säkert få punka.
Vilken bra ursäkt, för att bara sitta inne framför datorn hela dagen!

lördag, maj 13, 2006

Snart smäller det

Snart snart... ett halvårs bloggande, 5000 besökare. Ett jubileum som heter duga. Men jag har fullt upp med att springa på än det ena, än det andra grillpartajet. Återkommer när det lugnat ner sig, nu måste jag packa sittunderlag, potatissallad, folle, bre små snacksmackor, komma ihåg servetter... Det är mycket nu. Bra.

onsdag, maj 10, 2006

påminnelser

Det pratas en del om att smaker och dofter fastnar hårt i minnet.
Här om dagen slungades jag plötsligt tillbaka till Mormor och Morfars trädgård, då jag kände lukten av varma thujor. Då var jag liten.
Samma kväll använde jag en ny tandkräm från apoteket. Då var jag tillbaka på Södra N, sommarstugan där jag växte upp. Smaken var exakt som då, där. Där man hade en egen tandborstmugg, en liten tandborste, och en så´n där liten söt tandkrämstub.
Om jag någon gång blir senil, hoppas jag att mina tänder blir borstade med den tandkrämen, och att det växer thujor som blir varma i solen utanför. Man kan ju alltid hoppas.

skillnaden är inte hårfin

På mitt jobb finns två kategorier. Det finns mina arbetskamrater som jag verkligen tycker om. Som är roliga att jobba med. Som vet hur man beter sig. De flesta av dem jobbar med samma sak som jag.
Och så finns det min kollegor. De som jag egentligen inte alls vill jobba med. De som jag blivit ihopförst med, och måste samarbeta med. De som inte alls vet hur man beter sig. De som förstör hela arbetsplatsen titt som tätt. De som inte tar hänsyn till att de förstör för de andra. De som skiter i att deras betéende ger mig massa merjobb, som jag egentligen inte har en chans att hinna göra, men som jag ändå måste göra, annars är det jag som får skiten. Det är de som låtsas att de inte vet hur saker och ting funkar, bara för att det är bekvämast så. Det är de som gärna behandlar de som de jobbar med illa. Det är de jag hatar. Kollegor är inte det bästa ordet, men jag vägrar kalla dem arbetskamrater. Och nötter, svin, as eller puckon funkar inte i alla sammanhang tyvärr. Några arbetskamrater kommer de aldrig att bli.
Min chef, ärkenöten kallad, är av en annan åsikt. Han refererar till oss, och vill att vi ska referera till varandra, framförallt, som kompisar. Han är en man med så´n brist på självinsikt att det är pinsamt. Det ska jag säga till honom när jag säger upp mig.

tisdag, maj 09, 2006

de blå strecken! Äntligen!


I dag har de kommit! De blå strecken! De på gatorna alltså. De som ska leda alla hurtiga göteborgsvarvsspringare rätt. Även om jag tror att chansen är liten att de skulle springa fel ändå. De tittar väl på karta först?
Hur som helst. Att springa är moraliskt förkastligt och jätte-tråkigt. Speciellt 21 kilometer. Jag fattar inte grejjen. Dessutom har jag hört från flera vanligtvis välinformerade källor att det inte alls är roligare att springa i flock så där.
Därför har jag en idé. Vem hänger med och cyklar Göteborgsvarvet på söndag? Vägen är ju utmärkt och klar, och det är säkert någon som glömt en kexchoklad eller två på vägen. Vi lär ju inte köra vilse i alla fall. Och så får jag testa min nya cykeldator.
Är ni på eller?
bild från: http://www.goteborgsvarvet.se/NR/exeres/F8CD1779-82A5-436D-9CF9-3D16AC149812.htm

Banta?

Idag fick jag följande kommentar av en kollega:
-Du, den där magen får du allt ta och banta bort!
Varför ska det vara så otroligt svårt att låta bli att kommentera sina kollegors kroppar? Hur svårt kan det vara? Ska han säga, förresten, som har värsta ölmagen och ser helt efterbliven ut och har skitfula kläder. Och som bara puttrar omkring på sin moppe hela dagarna för att han är för lat för att gå.
Alla som har träffat mig i verkliga livet vet hur bizarrt detta påstående är. Jag har ingen mage att banta bort. Skulle jag banta skulle jag gå av på mitten. Jag har nästan aldrig i hela mitt liv kännt mig tjock. (Ändå så började jag någonstans fundera, på om han kanske hade rätt. Kom på mig själv med att dra in magen lite resten av dagen. Och ta i lite extra på cykeln på väg hem)
Jag blir så arg. Vilka nötter det finns. Jag som är allergisk mot nötter. Jag borde få slippa jobba med dom.

lördag, maj 06, 2006

dagens ungdom

Avlyssnat på bussen i förmiddags:
tjej 1: Åhh, vet du vada jag just kom på?
tjej 2: nä, vaddå typ?
tjej 1: asså, jag har typ inga märkeskläder på mig!
tjej 2: men, det brukar vi ju alltid ha annars, typiskt nu när vi ska in till stan!
tjej 1: det här var verkligen inte bra
en stunds eftertanke
tjej 1: men asså, jag har i alla fall mitt Fred Perry linne.
tjej 2: aha, jag har i alla fall mitt Dolce Gabbana.
tjej 1: tur. och sedan kommer ju skorna.

Hmmm... det kan inte vara lätt att vara frölundabrud på väg in till stan och plötsligt upptäcka att man nästan inte har några märkesläder på sig.

fredag, maj 05, 2006

pekfingervalsen? nej, högerhandstango.

Jag har råkat ut för en smärre krigsskada, utan att ens ha varit med i något krig, vilket gör att jag nästan bara kan skriva med tangentbordet med höger hand. Därför kan dagens blogg uppfattas som en smula knapphändig. Och det är den också. Men min handled fungerar inte.
Förresten, varför låter högerhandstango mycket snuskigare än pekfingervalsen? Hhar provat med olika dans-sorter hela dagen, men inte lyckats komma på någon mer passande.
Nu orkar jag inte skiva mer. Tack och hej för idag. (Måste lossa på mitt feta bandage, fingrarna börjar bli blå. Men det är inget att oroa sig för)

onsdag, maj 03, 2006

moviestar... moviestar

På väg hem från jobbet cyklade jag rätt igenom en filminspelning minsann!
Vad synd att jag just hade varit och tränat, eftersvettades som sjutton och cyklat över Älvsborgsbron. Visade mig inte precis från min bästa sida. Men, med lilte tur, kan ni snart njuta av en aldeles egen jag-mötte-lassie-histtoria. När ni kan berätta att ni läst min blogg. Kom ihåg var ni såg mig först.

tisdag, maj 02, 2006

det har kommit fram

att oj, en hel del kompis-från-förr, kompis-man-gillar-men-aldrig-träffar, några man känner lite så där halvt, att de också läser här ibland. Oj, det tänkte jag inte på. I min värld vara det bara de som känner mig väldigt väl och de som jag aldrig träffat som kunde läsa. Så nu blev det lite läskigt. Hej granne, liksom. Men ni är välkomna ni med.