Perspektivlöst

Vissa dagar börjar jag undra om jag totalt tappat koncepten. Och kvällar, framförallt. När jag har legat vaken väldigt länge och funderat över oj, nu känns det lite så, är det normalt, nu gör det lite ont där, ska det verkligen göra det, nu är magen helt sned, ska den vara det, ska den verkligen vara så här stor eller är jag bara fet, eller borde den kanske vara större, och tänk om bebisen inte mår bra och tänk sedan när den ska komma ut, och varför kan inte barn vara färdiga när de är tio centimeter långa så att det är lättare att få ut dem? Och börjar jag få järnbrist eller är jag bara lat?
Som grädde på moset börjar jag stressa upp nig något alldeles väldigt över att jag verkligen måste ha sökt lite fler jobb än ett när jag ska rapportera till arbetsförmedlingen, att jag fortfarande inte vet om jag har någon sgi, vilket babyskydd som är bäst i olika sorters bilar, samt att jag fortfarande inte har satt upp vardagsrumsgardiner, om någon kan tänkas vilja ha vår nya toasits som inte passade och om gummimattor med bluppar verkligen är ett bra golv. Och jag har liksom ingen som helst koll på vad som egentligen är viktigt att stressa upp sig över eller inte.