Ja, jag erkänner. Jag kände ett stort behov av "svensk relationskomedi med par i 30-årsåldern" igår. Jag drev igenom att vi skulle titta på "som man bäddar". Den hadlar om ett par som får barn. Mamman är hemma de första åtta månaderna, men efter att ha kollapsat av utbrändhet på banets dop, kräver hon att hennes snubbe ska vara pappaledig istället. Bara dopet är rätt så bizarrt, alla börjar bråka om vad barnet egentligen ska heta. Lite småroligt så där.
Pappan har dock en del problem. Han vågar inte säga på jobbet, en liten taxi-firma, att han ska vara ledig. Så han ljuger istället, och säger att han är sjuk. En dag i sandlådan träffar han Mikael Persbrant, machopappan med tuffa lillkillen Bruce, och de blir, efter ett tags buskis, vänner. Pappa Mikael ska lära den andra pappan "allt han kan", och plötsligt blir han en mycket duktigare hemmapappa. Men han är fortfarande för dum för sitt eget bästa, och inte så lite orealistiskt inkompetent.
Nej, det här var ingen bra film. På plussidan står att Mikael Persbrant var med, även om jag inte vill falla för att det ska vara så otroligt sexigt med macho-män med småbarn på armen. Samt att Sanna Bråding var med i en skön roll. Samt att filmen utspelade sig i Göteborg. Resten hamnar på minussidan. Och resten, det är ganska mycket det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar