Först av allt vill jag klargöra två saker:
1, jag heter Lisa på riktigt
2, jag är mycket nöjd med att heta det. Det passar mig, mina föräldrar var nog mycket förutseende.
Jag tror dock, eller vill i alla fall tro, att de flesta namnen har sina nackdelar. Lisa-Fisa är ju ganska självklart och uttjatat, även om det var länge sedan jag hörde det. Det finns värre. Att bli kallad för Liza Minelli har jag alltid tyckt varit grymt pinsamt och förnedrande. Fråga mig inte varför. Det finns också en vedervärdigt käck sång som innehåller mitt efternamn, men det är inget jag tänker avslöja här.
Häromdagen var jag på ett ganska seriöst projektmöte på jobbet. Jag försökte vara mån om att göra ett gott intryck, för det fanns folk där som jag skulle vinna på att de tog mig på allvar. Men så kom vi till en fråga om olovliga parkeringar. Någon av de som bestämmer sa att ja, vi kanske blir tvugna att utrusta personalen med bötesblock om det parkeras hur som helst. Självklart kunde jag inte hålla mig, utan utbrast: ja, jag kan ta hand om den saken, jag har ju redan rätt namn! Ingen av de viktiga gubbarna skrattade... (utom en, men han flinar för det mesta). Jag kände mig lite dum, men varför måste allt vara så satans seriöst bara för att det är möte?
Och tänk vad roligt det skulle vara att få dela ut parkeringsböter... Skulle passa mig perfekt!
2 kommentarer:
Stå på dig! Vi skämtar rätt mycket på min kurs, samtidigt som vi kan vara väldigt seriösa. Man måste kunna vara både och, tycker jag. Om man inte pratar om väldigt allvarliga saker måste man kunna skämta lite, ha lite självdistans och inte ta sig på dödligt allvar hela tiden.
precis vad jag behövde höra. tack!
Skicka en kommentar