demonstrera? nej tack

Jo, jag vet. Jag gör det lätt för mig att bli omtyckt. Jag ska härmed dissa feministerna. På självaste kvinnodagen. Inte precis feministerna som helhet, bara dem som får utlopp för sin ideologi på Åttonde Mars a.k.a internationella kvinnodagen. Jag ska orera helt fördomsfullt, om en bransch jag varit del av lite för länge.
Dags för några klargöranden:
Jag har mer hår på huvudet än under armarna. Jag brukar dessutom kamma mig regelbundet. Och, framför allt, jag jobbar. Jag är inte akademiker, jag bor inte i kollektiv, jag är inte hippie, jag har inte lila manchesterbyxor. Med andra ord så känner jag mig inte precis längre hemma i de demonstrationer och andra jippon som brukar försiggå lite överallt dagen till ära. Jag känner mig inte lägre bekväm med att gå upp och ner längs Avenyn, eller fram och tillbaka på Andra Långgatan och skrika saker som " du kan inte köpa horor när du dör, macho die", eller "krossa porren nu, hej!" eller sjunga "åååh tjejer". Jag skulle bara känna mig som ett cirkusdjur. Jag känner heller inte ett oemotståndligt sug att ta ut en dags semester för att kunna hänga på Kvinnofolkhögskolan hela dagen och gå på workshops där jag kan skrika mig hes redan innan kvällens demo börjat, äta punkgryta och pilla dreadds på mina s.k systrar. Jag är inte heller intresserad av att trycka tröjor med feministmärken med hjälp av potatisar. Jag tror inte att det skulle förändra världen precis. Ju mer man beter sig som ett feministfreak dessto mindre förändrar man världen. Deras värld är inte min, och kommer aldrig att bli. Den delen av dem som är arbetare är försvinnadne liten, och att det ens förekommer diskussioner om huruvida det är förtryck med parförhållanden eller inte gör mig bara trött. Deras teoretiserade, akademinska ilska som luftas en eller max två gånger om året gäller inte mig. Jag är arg varje dag, och tänker så förbli. Men jag är minst lika arg på allt från Antonia A:xon Johnsson som jag är på Göran Johansson. (För att inte tala om Gudrun Schyman. Borgarkärring säger jag bara. Aldrig att FI får min röst. Varken min, vårdbiträdernas, industriarbetarnas, städerskernas. För vi skiter i queerteori, vi känner inget behov av att få döpa våra döttrar till Olle eller att kalla våra arbetskamrater för talibaner. Något sådan kan aldrig bli relevant för andra än akademikerfeminsiterna. Och snälla Gudrun, kom nu inte och bli förvånad efter valet för att ni inte fick några röster).
Systerskap, visst. Men inte genom exkluderandet av alla som inte har dreadds/pluggar geusvetenskap/sitter nätterna igenom och skriver manifest de knappt förstår själva!