innevånare i Majorna del 1

Man ser dem komma i gäng. Alltid i gäng. Annars skulle man inte lägga märke till dem, möjligtvis flirta lite på Hemköp, så diskret att det inte ksulle märkas.
Den första tanken som slår en är: oj, hjälp, ett sån´t där läskigt gäng. Ett sån´t där läskigt killgäng som faktiskt finns här även om man skulle kunna tro att man har flyttat ifrån den delen av stan där man känner sig lite rädd om man träffar ett sån´t gäng. Man tänker på kompisen som blev muckad med på spårvagnen, på någon som tar någons mössa och slänger iväg den, på tråkigt, meningslöst jidder av killar som skulle kunna vara unga nog att vara ens feriearbetare. Så kommer man lite närmare. Ser och ler. Visst, de klär sig som om de vore femton, mest med i svängen och tuffast i stan. Men de är ju trettitvå. Småbarnspapporna med häng på byxorna. Som är duktiga nog att inte tappa bort sina egna liv, trots bäbbar där hemma. Som kanske inte skulle gå med på benämningen, men som innert inne känner att det är gött att få lite ledigt från kidsen. Som träffar sitt gäng på söndasförmiddagarna. Som hade täffats även om tisdagskvällarna, om det inte var så mycket annat. För att spela innebandy. Eller fotboll. Eller andra sådana gruppaktiviteter som passar sig för killar i den åldern. Sedan kanske de är lite rebelliska, tar ledigt tillsammans en stund till. Sätter sig och fikar. Tjuvröker lite. Försöker hålla sig från att prata om Stoltheten som finns där inne, över de som finns där hemma. För att inte låta som de småbarnspappor de är. Papporna som är koola snubbar. Glorifierade som få. Och efterlängtade. Och jag blir charmad, som bara den. Och tänker med belåtenhet att om några år, då kommer jag också omge mig med sådana killar.