Den charmigaste finnen

Nej, jag kände inte Teemu. Inte nu, inte på flera år. Men jag gjorde det en gång i tiden, när vi var som ungast och argast. När vi satt på möten ihop, och jag inte riktigt visste om han menade allvar eller inte med att vi borde ha uniform på första maj. När vi hängde på Kålltorps Punk-fritidsgård och skaffade oss tinnitus allihop, tror jag. När vi drack folköl ihop, och han ville ha råd för han trodde att han aldrig skulle hitta någon tjej som ville vara ihop med honom. Jag hoppas att han hittade någon, det borde inte varit så svårt. Han var lätt det charmigaste finska skinnet jag någonsin träffat. Vi hade en deal, att jag en dag skulle supa honom under bordet. Trots att han var dubbelt så stor som mig. Vi fick aldrig tummen ur att försöka tyvärr.
Jag har ingen rätt att skriva det här. Jag och Teemu var inte vänner. Men jag tar mig rätten, för jag vet att jag kommer sakna honom. Något av det fånigaste som finns är när man glorofierar människor som inte längre lever. Helt utan att göra så, måste jag påpeka att Teemu ver en riktigt bra Kamrat. Han kunde tyckas vara hur butter och Hisingspatriotisk som helst, men han respekterade en, och man kände sig trygg om han var i närheten. Och det är jävligt mycket värt, för en liten fjortispunkare. Det skulle fortfarande varait mycket värt, nästa gång vi hade setts.
Att en människa dör på sitt jobb ska aldrig behöva hända. Ett jobb, som oavsett om man trivs på det eller inte, är man alltid tvungen att gå dit. Trots alla de där andra sakerna man hellre skulle lagt sin tid på.
Att en människa dör på sitt jobb ska aldrig behöva hända. Ett jobb, där just ens egen firma hade "turen" nog att sälja sig billigast till den Stora Entreprenören. Där just ens egen firma tillhörde den underertreprenören som bäst ignorerade säkerhet och tog minst hänsyn till sina arbetare, bara för att få jobbet. Det behövs det ingen arbetsmiljöutredning eller internutredning eller krisgrupper eller polisutredning för att ta reda på. Det är så systemet funkar. Det är aldrig arbetarna som får kosta, det är alltid vi som får betala. Med vår tid, vår säkerhet och våra liv. För att någon annan ska få in mer pengar. Det är tyvärr inget som gör mig förvånad. Bara förbannad. Och när SACs Första Maj affischer börjar dyka upp på stan, är det Teemu jag tänker på.