husdjurskarriären

När jag var liten vara jag inte så förståndig som jag är nu. Jag var helt övertygad om att husdjur var något som verkligen var värt att sträva efter. Det var höjden av livskvalité, hade jag nog tänkt om jag hade vetat att det fanns ett sådant ord. Jag nöjde mig med att tycka att alla djur var hysteriskt söta, och sura över att mina goseedjur bara var fejk. Och, framförallt, sura över att jag är allergisk. Kunde verkligen inte förstå hur livet kunde vara så orättvist, att jag skulle vara för evigt dömd att vara husdjurslös. Inte en endaste liten kanin, dansmus, hund, apa,häst eller något annat pälsdjur skulle någonsin komma över vår tröskel. Jag skulle aldrig få bygga egna träningsbanor av toapappersrullar till min egen lilla hamster, för någon hamster som var bara min skulle aldrig dyka upp. Mina förädrar gjorde tappra försök. Först med akvarium, men det var ju lite äkligt och tråkigt att göra rent, och de fiskarna vi gillade mest dog ju bara. Brorsnors Zorro till exempel, fick en värdig begravning i rabatten brevid cyklarna. Och det var ju så orättvist att man bara fick kpöa fiskar och knappt ens titta på de söta kaninungarna i zoo-affären, för då skulle man minsann bli sjuk. Och mycket riktigt, när kompisen köpte kanin och jag dyrt och heligt lovade att jag inte ens skulle klappa bara lite, slutade det med att jag nästan hamnade på sjukhus så fort mamma och pappa vände ryggen till. Som om jag skulle kunna hålla mig borta från en kanin?!?
Efter fiskarna, som inte alls levde upp till de husdjursförväntningar jag hade, kom ödlorna. Det var några år senare, och akvariet stod ju bara där och skräpade i källarne, så den övertalningskampanjen var inte svår att gå segrande ur. Två salamandrar inhandlades, tillsammans med lite grus som östes ner i akvariet. Och ja, om sanningen ska fram så var jag lite kräsen. Ödlestackarna levde inte heller de upp till mina kriterier för ett gosigt husdjur. Speciellt inte när de försvann, och hittades under bokhyllan två månader senare, ihoptorkade och luddiga av damm. Så jag lade ner det där med aldeles egna husdjur, och smygkelade bara lite med kompisens kanin.
Men mitt hjärta slutade minsann inte att slå för djurkrakarna för det. En dag kom den lite större kompisen från en annan stad och hälsade på. Och hon, var minsann en tvättäkta djurömmare av stora mått. Hon hade gått med i NSMPD. Föreningen för diverse djurälskare och djurförsökshatare, där alla goda medborager skulle vara med i på den tiden. Tyckte vi i alla fall. Men ett medlemskap i NSMPD, inklulsive möten där det skulle startas lokalklubbar, loppisar med kosntiga tanter från Kållered som hade 118 katter hemma, och ett evigt propagerande mot ja, vilka schampon det nu var som var djurtestade, var inte nog. För säkerhets skull startade vi också föreningen Morr, som jag inte minns vad namnet stod för, men det hade att göra med stora kattdjur tror jag. Och sedan också föreningen FFFD, Fram För Fria Djur. Men jag blev ju inte mindre allergisk för det. Bara vegatarina, men det var flera år senare. Och det blev ju alla andra också.
Nu har jag dock mognat. Jag har sett sanningen. Djur är och förblir ganska främmande för mig. Jag tycker det är lite äckligt med husdjur. Jag tycker inte alls om människor som räknar upp sina husdjur på telefonsvararen, jag hatar accesoarhundar, att det var någon som ville ha med en hund i en dödsannons är vidrigt och nej, jag fattar inte alls grejjen med husdjur helt enkelt. Djurägare verkar tro att de är lite bättre och kan ta sig vilka friheter som helst, som att inte plocka upp hundbajs, ta med sig hunden in i mataffären och inte förstå varför man inte får ta med sig djuren på restaurang som man minsann får i vissa andra länder. Jag skiter i era djur, det är erat val att skaffa dem, stå för det och förvänta er ingen hänsyn. För det är bara djur.