Dryga engelsmän

Dagen till ära har jag stött på (nej inte stött på), ett gäng riktigt dryga, trista, fisförnäma engelsmän.
De var sådanna som jag sett upp till länge. De som lätt blir ens idoler, ett slags mytomspunna hjältar, trots att de inte direkt räddar liv eller leker med sjuka barn eller samlar in avlagda paltor till den så kallade tredje världen. Jag har varit där och nosat, och, bokstavligt talat, det är lukten jag dras till först och främst. Lukten och dess löfte om spänning. När det här gänget kommer, då är det lite spännande, lite farligt, mycket imponerande, lite festligt, men ändå naturligt. Jag förstår inte riktigt varför de flesta av dem är just engelsmän, dock ryktas det om en och annan kanadensare. Men de första jag träffade var hallänningar. Jag är fortfarande lite kär i dem.
Jag snackar så klart om Arboristerna. Killarna (ja, såklart är det mest killar) som klättrar som gudar, sågar som få och sprider den där underbara doften av varm motorsåg omkring sig.
Så hur svårt kan det vara, när man halva dagen haft en beundrarskara i buskarna, smygkikandes och grymt avundsjuka, att själv vara lite ödmjuk och byta några ord? Ska det vara så omöjligt att ens hejja på de tydlilgen mycket lägre stående trädgårdsarbetarna som inte ännu haft möjlighet att klättra så himla mycket? Måste man vara en sådan översittare bara för att man gått på Fina Skolan? Måste man vara en sådan snobb bara för att man är engelsman?