utstuderat till tusen

Vi skulle gå och fika.
Man skulle kunna tro att man lätt blir lite bortskämd här. Det var lättare i Hjällbo, där fanns det inget fik alls. Eller i Mölndal, där fanns bara Kafé Skåne, och dit vågade man ju sig knappast. Eller i Västerås, där fanns det kanske tre kaféer som alla hade sina för- och nackdelar, men man gick dit ändå. (Fast ska jag vara ärlig kommer jag bara på två just nu).
Det finns ju hur många fik som helst här i krokarna. Men just runt Stigbergstorget är det antingen knökfullt, snålt med tilltugg på mackorna, eller obeprövat och därmed säkert livsfarligt, på fiken.
Det finns ett fik på Bangatan som har väldigt goda mackor. De har dessutom ett backgammon, så om man vill kan man återuppleva hela sin sena tonår där, om man tar sig ett parti eller femton. Att hela stället är lite hippie-inspirerat går lätt att bortse ifrån.
Idag hade vi, efter att ha stuckit in huvudet och sedan ratat fitness-fiket vid Masthuggstorget för att det var så tomt, bestämt oss för att fiket på Bangatan skulle vara det perfekta. Jag började tänka på avocado- och keso-macka, och gott kaffe. Hungern var i det närmaste total, men det var ändå inte läge för lagad mat. Varför äta lagad mat när mackor är så mycket godare?
När vi väl började närma oss fiket, såg vi att det stod en snubbe ute på trappen. En inte så lite suspekt typ. Han var lång, rakad, hade lika dan mage som Freddie Wadling, fast han var mycket yngre. Och han rökte. Han rökte på ett så utstuderat sätt att hälften kunde vara nog. Man riktigt hörde honom pusta. Jag har aldrig sett en person röka på ett så kontaktsökande, psyko sätt. Det riktigt glittrade "kom och prata med mig, vad ni än säger kommer jag spöa er fortare än kvickt, men jag vill ändå ha sällskap en stund" om honom. Dessutom blockerade hans kroppshydda effektivt hela ingången till fiket. Vi gick vidare utan ett ord. Det får bli backgammon en annan dag.