Jag blir så sugen på att skriva något riktigt argt och manshatar-provocerande. Men jag kommer inte på något. Hur sorgligt är inte det.
Det ljuva livet skriver om bloggtjejer som slutar blogga. För att de får så mycket kritik. Eller inte, Eller hur det nu är. Jag har inte läst någon av bloggarna i fråga, kan jag erkännna. Och, om man läser kommentarerna på Det ljuva livet så inser man kanske att det borde man nu gjort. Hur som helst, nu när jag erkänt bristen på bakgrundskunskaap, vill jag ändå säga att ja, det är bra rutet. Det är precis en sådan analys som man som tjej blir lite glad av att läsa. Man kan tycka att den är lite duktig, rent ut av. Det känns lite skönt att det faktiskt finns snubbar som tänker så där, kan vara gött att bli påmind om.
Nu fundnerar jag på hur det skulle kunna bli här. Visserligen har jag inte alls lika många läsare som de tidigare nämnda, men ändå. Om jag skulle vara aningens argare. Om jag skulle vara en smula mer surkärring. Propagera lite mer, fega ur lite mindre. Skulle det då räcka med att dissa knarkafeminsiner från 90-talet? Nej, skulle inte tro det. Funkar bara på de närmaste. Hur många elaka kommentarer skulle jag få? Jag vet tjejer som funderat på att bara låta andra bloggare kommentera, bara för att de inte vill ha skiten.
Men det som slår mig mest är att jag har valt den enklaste vägen. Både här och i "verkligheten". Har valt att vara så trött på den gamla feministrörelsen att man ständigt kör racet dissa-så-många-feminister-du-kan-på-en-kvart. Det är ju så bekvämt. Och säkert. Då slipper man alla "lilla-feministfitta-gumman"-kommentarerna. (Trodde jag i alla fall. Och det funkade ju rätt bra, ett rätt så långt tag. Det är mer i verkligheten än i bloggandet som det är svårt).
Jag har blivit jäkla Linda Skugge. Utan att ens fått barn. Hur sorgligt är inte det?
Jag känner igen mig mycket i det där att man har valt den enkla vägen. Men samtidigt så har jag ju en kritik mot kvinnorörelsen och även om det tar emot att få ryggdunkar av puckograbbar som tror att jag är med dom så vill jag inte knipa käft med den kritiken. (Det är förövrigt en del av min kritik mot kvinnorörelsen, att alla måste vara sams hela tiden.) Lite samma fenomen dyker upp i diskussionen klass/kön. Som arbetarkvinna och feminist så framställs det ofta som att man måste välja. Antingen klasskamp utan kvinnoperspektiv eller kvinnokamp utan klassperspektiv. Precis som att arbetarklasskvinnor skulle vara nån minoritet som måste gå med en större grupp för att kunna åstadkomma något.
SvaraRaderaprecis.
SvaraRaderajag blir bara så frustrerad. allt detta antingen eller.