Marit I love you

Ja, jag vet. Det är lite pandafjortisvarning på att tycka om Marit Bergman. Speciellt så där lite för mycket, så det inte bara är musik man gillar och lyssnar på ibland, utan mer över gränsen till idolskap. Lightdyrkande, rent utav. Så där så man blir lite känslosam. Lite pinsamt, javisst. Men det får jag bjuda på.

Första gången jag såg Marit live var med Candysuck på en feministfestival i Göteborg. 1996 tror jag. Bara en sån sak. Jag hade precis blivit dumpad. Inte av den första, men av den med det mest seriösa och då längsta förhållandet jag någonsin haft. Den som var den som allt som skulle hända hände med. Och jag hade nog aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. (Hjärtesorg i sjuttonårsåldern, ojoj). Det satt så perfekt, som ett stort fett plåster, med lite bus och en arg spelning. Kill your boyfriend som lite ickesvidande sårtvätt till mig.
Ett tag senare träffade jag henne off stage. Genom ganska avlägset gemensamma bekanta. En av de där få kvällarna som till och med jag, trots ringa längd, brist på smink men med småbröst, lyckats lura mig in på krogen. Suggan kanske inte var de som var hårdast på legg, men det brukade alltid vara alla andra utom jag som klarade sig in till den åtråvärda öltappen. Och där var hon, indiedrottningen. Men en sån där ganska ful klänning och indiehalsband. Jag hade lite svårt att dölja min beundran, men jag tror jag lyckades. Varför det nu skulle vara så hemskt, att gilla någon för det den uträttar, bara för att man inte är ensam om det. Varför idoler är tabu då man befinner sig på fel sida tolvårsstrecket.
Sedan gick det väldigt lång tid. Vi hade lyssnat sönder våra Candysuckdemos och allt föll i glömska. En påminnelse här och var i Darling. Tills 3.00 AM serenades kom. Och jag skulle städa ut lägenheten som inte hade varit min som jag delat med vänner och killar som levde enbart på charm och snattarkunskaper. Tillsammans med numera borttappad BBvän. Den spelades på högsta volym. Och där fastnade den. Låt för låt var favorit. Den fick följa med till svettiga ensamheten i annan stad. Så kom Epn From now on. Och det blev bara bättre. Även pojkvännen kunde charmas av blåset och Moneybrother. Denna bortglömda pärla!
Och så blev This is the year nyårsklassiker. Så klart. Så fånigt men så omöjligt att låta bli.

Baby dry your eye sedan. Hur bra som helst, men ändå inte riktigt lika helgjuten. Kanske mest för att jag har lite svårt för Adios Amigos. Den är för mycket. I will always be your soldier förlåter. Ett sommarprogram som stod upp för Ebba fon Sydow. På ett helt rimligt sätt. Som talar emot mig, men kanske omkull mig.

Live på Liseberg av alla förkastliga ställen. Och nostalgin, hela vägen från den där pojkvännen, de där arga åren, genom vännen, ensamma stan. Det var nästan för mycket. Nästan så jag ville gå.

Nu. I think its a rainbow. Rätt in i hjärtat. Tack Marit!