Och så plötsligt. I extranumret. Efter en konsert som bitvis var lite för distansierad, lite för cool. Så kommer Henrik Berggren. Och Shoreline blir den ultimata duetten den alltid varit men man aldrig hört den som. Jag kastas tillbaka till sjuttonochetthalvt. Allt känns som det gjorde då. Och det är så vackert att jag nästan måste gråta en skvätt.
Höstens musikupplevelse, lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar