Fickminne

Jag kapitulerade. Insåg att det är som det var på jobbet. Hjärnan räcker inte till, hur väl man än vill. Trots en artikel jag läste en gång för väldigt länge sedan, om att man inte ska skriva upp saker, inte använda bokmärken eller shoppinglistor, allt för att hålla hjärnan intakt eller i alla fall inte allt för skrumpnande. Skulle bara köpa ett busskort, men på vägen till kiosken noterade jag något så bloggbart att jag kände att jag var tvungen att komma ihåg det. Så det blev inhandlat en liten, svart anteckningsbok. För åtta kronor. Som hittat. Nu ska jag aldrig mer glömma ett viktigt bloggämne, tänkte jag glatt. (Och diktafonen, som borde vara användbar, stannar alltid hemma när jag går ut). Sedan stod jag där, på spårvagnshållplatsen, och antecknade för glatta livet. Då kom ämne nummer två till mig. Som en blixt, ett oväntat ögonblick av klarsynthet. Man ser ju inte klok ut om man står och antecknar i en liten svart anteckningsbok på spårvagnshållplatsen. Det är ju bara poliser och kufar som gör sådant. Och eftersom jag inte äger någon polisuniform som skulle kunna ge det hela viss legitimitet, fanns det bara byfåne-rollen kvar. Frågan är om de som stod runt omkring mig tänkte att
a, det finns alldeles för få institutioner nuförtiden
b, är inte hon lite för gammal för att samla bilnummer
c, Filip och Fredrik borde tipsas

Jag vet inte vilket som skulle vara värst. Mening numemr två i Boken lyder som följande:
Det är bara kufar som står och antecknar saker offentligt.

Vi får väl se om det blir några fler meningar.