fredag, december 22, 2006

Fotografkarriären




När jag var femton bodde jag i en källare på ett radhus. Gillestuga skulle kunna beskriva rummet, om det inte vore för att det låter så stort, så motivtapet, så bastu, så öppen spis och så mögelskadat. Det enda som stämde in var nog motivtapeten, visandes ett stort slag med små soldater över en hel vägg, som mina föräldrar dock hade smaken (?) att tapetsera över med vit väv när vi flyttade det. Det var några år innan jag flyttade ner. Det var ett fint rum. Smala fönster högst upp vid taket, ut mot marknivå. Rummet hade en förmåga att bli lite mörkt. Perfekt, tyckte jag som hade sett bilder min pappa tagit när han var yngre. Vi var en hel hög tjejer med fotograferande pappor. Med avlaggda Nikkormater, Olympusar, Nikonar. Tunga som ett kilo småsten. Hårda. Som gav en blåmärken om man hade dem över axeln när man sprang. Som ibland kunde hämta fram stora kartonger ur gömmorna, fulla med bilder på folk som då var som vi var nu. Både unga och lite arga. Min pappa hade dessutom en förstoringsapparat.


Så jag byggde ett mörkrum i mitt rum. Svart plast för fönstrena, baljor med diverse vätskor lite här och var, där det fanns tillräckligt stor yta. Och började lära mig mörkrumsarbetets konst. Jag blev lite konstig i huvudet av att sova i alla fixvätske-ångor också. Men det gjorde att jag kände mig väldigt hemma i mörkrummen på gymnasiet när jag började där. Det röda ljuset. Skrynkligheten som fingertopparna kunde få. Pillet. Tänkandet. Rattandet. Det var till och med värt att gå igenom mörkrumslussarna för att komma in dit. Mörkrumslussarna var som en stor svart tub som man stängde in sig i, snurrade lite, och kom förhoppningsvis ut på andra sidan. Om de inte hakade upp sig.


Och jag började tänka på alla de där timmarna jag spenderade där nere, igår när jag skulle sova. Alla motiven som framträtt. Vännerna som bara fanns där. Som man inte pratade så mycket med utanför mörkret. Skrönorna om tryckerieleven som tyckt att det var för mörkt i framkallningsrummet, så han tänkde sin tändare, och förstörde massa bilder från en semester, i ett avlägset land. Vikarierna som visste exakt vad de skulle säga för att man skulle sväva på moln i flera veckor. Praktikplatshandledarna som drog upp en tidigt i vintergryningen för att invänta det perfekta motljuset till frostnupna nypon. Som tog ner en på jorden, visade alla de där bilderna de var tvugna att ta också, på företagsledare, bilar. Då jag kände tack, men nej tack. Det där vill jag inte. Kan jag inte välja fritt så får det vara. Får jag inte stå och fota mina gitarrkillar, mina konserter, mina vänner och få hutlöst med pengar för det så får det vara. Trist inställning kanske. Men jag hade faktiskt inte talangen, eller tålamodet. Ibland gäller det att inse det. Ta ner drömmarna en nivå.


Det finns en känsla, som jag saknar mest av allt. Det är det där lilla, lilla klicket, som blir när man sätter fast negativremsorna i de för avseendet framtagna special-klämmorna, så att man kan hänga dem i torkskåpet utan att de fladdrar in i varandera. Hur det där lilla klicket känns i fingrarna, det är min motsvarighet till bubbelplast. Med det i bakhuvudet, är det inte helt lätt att helhjärtat gilla digital fotografering. När jag hamnat precis i skarven. Med stört tyng på det benet som fortfarande befinner sig i mörkrummet.

5 kommentarer:

SixesAndSevens sa...

Kanske man kan knäppa fast laptopen i en sån klämma och hänga in i torkskåp? Eller nä.

lisa sa...

Kanske... om det är en rejäl klämma och en väldigt liten laptop. Eller så får man ha en snutt negativremsa och en klämma brevid tangentbordet, som man kan klämma på lite då och då.

Helena sa...

Åå, det är mysigt att slabba labb. Fast jag har gjort det alldeles för lite.

lisa sa...

Eller hur? Fast jag tror inte man KAN göra det för mycekt...

Ö. sa...

Vackert skrivet.