Patriotism

Varje jul blir jag Hallands-patriot. Måste bara äta grönkål, för att det är så halländskt. Jag kommer inte ens från Halland. Övriga året retar jag mina föräldrar för att de är hallädska. Konstigt. Idag har jag gått så långt att jag trotsat överrenskommelsen om modernisering, avstått Arlas uppdaterade grönkålsrecept, och istället gjort riktig grönkål. Med både grädde och hemlig ingrediens. Och den blev nästan lika god som mormors. Nästan.
Resten av året är jag Mölndals-Patriot. Trots att jag lade så stor energi på att tycka illa om Mölndal när jag växte upp där. Samtidigt som jag försvarade det mot ohyffsade påhopp från diverse göteborgare, så väl infödda som inflyttade. Varje gång jag ser Mölndal på TV måste jag skrika o o o Mölndal, och höjja näven. Det blir en lite konstig reaktion, för Mölndal är nästan bara på TV när det ligger under vatten.
Ganska ofta är jag också Majorna-Patriot. När jag ser ut från Masthuggskyrkan eller från Älvsborgsbron eller från toppen av Berget. Då kan man ana ett uns av oförtjänt stolthet i min blick.