Det är konstigt med Anna Gavalda. Hon har skrivit en av världens bästa böcker, Tillsammans är man mindre ensam. Det är fulländad. Så bra som en bok bara blir när man har riktig, riktig tur när man hittar den. Hon har även skrivit Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, som är sådär bra. Jag gillar inte novellsamlingar, men hade höga förväntningar, men nej. Det var inget som rördes alls i mig, och jag började fundera på om jag redan läst och glömt för länge sedan. Och så har hon skrivit Jag älskade honom, den som är senast utkommen på pocket i svenska. En inte alls bra bok. Som jag efter halva boken insåg att jo, det här har jag defenitivt läst förut, och inte lämnade det så värst djupa spår då jag totalt glömt det. Boken är för kort. För ytlig. Tristast av allt är att den är tråkig också. Det enda som ursäktar är omslaget.
Jag är en bokomslagsknarkare. Inom den kategorin får hon full pott, madame Gavalda. Fast det är ju inte hon som gjort omslagen. Titlarna är också bra. Köp böckerna för att stila med i bokhyllan. Ta i dem. Det känns fint.
Det är precis så här jag tänkt om böckerna. Allt annat skulle vara ljug och litt.vet-wannabeism.
2 kommentarer:
"Tillsammans är man mindre ensam" äger. Så är det bara. Och jag håller med om omslagen. Jag blev kär i bilden av det dansande paret. :)
Det är som att man vill ha de böckerna med framsidan utåt i bokhyllan, som på bibblot när de tipsar/inte orkar ställa bokan rätt.
Skicka en kommentar