Ska jag vara ärlig så blev jag lite besviken på Dolly.
Det var alldeles underbart. Bitvis.
Men också allt för segt mellansnack, för lite av en del och för mycket av andra. Elvisimitatören var bra. Covern av Imagine var så mycket att det inte kunde bli annat än strålande. 9 - 5 var kalas. Publiken var skit. Jag kanske är bortskämd i frågan om total hängivenhet, då jag gått på en och annan punkspelning för mycket i mina dagar, men lite mer inlevelse hade inte skadat. Lite mer tryck i spelandet hade heller inte suttit fel.
Partonskans hanterande av diverse underliga country-instrument imponerande stort.
Men.
Tyvärr är jag fortfarande inte helt övertygad om att hon finns på riktigt, den där Dolly.
2 kommentarer:
Har inte riktigt fattat grejen med denna varelse... Var hon först med att bli känd för tuttstorleken, månne..?
De kommer onekligen först, tuttarna...
Skicka en kommentar