Påminnd

Min fotolärare är i tidningen idag. Min gamla fotoläraren, nu är jag helt fotolärarlös. På den där sidan som jag misstänker att det bara är jag och alla andra med lite väl mycket tid till frukost som läser. Den sidan som ändå har format mitt skrivande, som var starten, och kanske i samma veva även slutet, på min karriär som kåsör. Då, tolvårsåldern. Den där nyhetsvärde inte alltid är nödvändigt.

Han skriver att han hittat den första tussilagon, på golfbanan. Att han och hans son tävlar, vem som hittar den första. Han gör mig förvånad. Jag trodde inte att golf var hans grej. Men kanske om det bjuds på tussilagojakt. En behjärtansvärd tävling. Fin bild hade han tagit också.
Han var känd som lite hård men mycket rättvis. Jag kan förstå om han tröttnade, på vårt slarv, vår otålighet. Det skulle jag gjort. Våra tusen likadana bilder, som vi trodde var så originella och konstnärliga. Fast de alla hade samma motiv. Mystiska tjejer i långa kjolar i skogen, fulsminkade kompisar, instrument och förstärkare i kort skärpedjup. Idag kan jag inte lägre riktigt med säkerhet redogöra för hur det var, det där med kort skärpedjup. Skulle det vara stor eller liten bländare?

Och jag undrar om han skulle bli besviken, eller lite nöjd. Över att de kamerorna som kräver lite mer tankemöda ligger överst på min hylla och får ett allt tjockare dammlager. Över att tiden läggs på annat nu. Att siktet och skärpan mer är inställd på den där sidan i GP. Men fortfarande lika långt från golfbanan.