Yogakarma

Jag är lite rädd.

Idag innan yogan så var jag lite tidig. Det brukar jag dock inte vara ensam om. Det brukar alltid vara helt okej att gå in i salen och småsova lite innan passet börjar. Det är väldigt trevligt, och folk har ibland med sig sina stickningar.

De första gångerna jag gick på yoga stod jsg oftast utanför och väntade, ifall det pågick något annat pass där inne. Det gjorde det aldrig.

Idag tyckte jag att jag hade lärt mig. Att jag numera är en världsvan yogaist. Stövlade fram och öppnade dörren, kånkandes på jackor och väska.

Idag var det inte tomt. Det var några dödsseriösa yogaister som hade privatlektion. Och jag slet upp dörren precis i deras avslappning. Deras ledare väste i mungipan åt mig:
Vill du vara snäll och stänga dörren? Det ville jag. Vad nu det skulle tjäna till, jag hade ju redan förstört alltihop. De var knappast avslappnade längre. Snarare skitsura. Så jag tassade ut och gjorde mig pytteliten och skämdes tills det var dags för vårat pass.

Hela passet var jag livrädd för att jag skulle ha drabbats av yogakarman. Att mitt sabotage mot de seriösa utövarna skulle slå tillbaka. Att jag skulle få någon slags straff av den gudomliga yoga-rättvisan.

Jag trodde att
-min mobil skulle råka sätta på sig i väskan och ringa jättejättemycket.
-jag skulle sträcka mig och falla ner på golvet i en kvidande hög
-jag skulle prutta högt och ljudligt mitt under någon svår rumpan-högt-i-vädret-ställnig

Eller åtminstone att det skulle ösregna när jag skulle hem. Men ingenting av ovanstående hände. Jag har ännu inte fått mitt straff. Vilket gör mig aningens nervös, för man muckar inte med yogakarman. Frågan är hur yogakarman kommer mucka med mig.