Det handlar om arbetsmiljö, inte smådjurs rätt

Först. Några väl valda citat ur gårdagens gp, närmare bestämt ur insändaren Jag tar med mig hunden till äldreboendet;

Jag har läst anslagstavlornas stolta deklarationer om flexibelt arbete inom äldreomsorgen.

När jag har besökt äldreboenden och träffat på "rätt" personal och kunnat ta med mig min lilla hund, med betoning på lilla, så har hela avdelningen levt upp.

Det är naturligtvis viktigt att ta hänsyn till hundallergiker -jag har egen erfarenhet. Detta är en jobbig sjukdom. Men just därför vet jag att detta skulle kunna lösas, om viljan fanns! Hittils har jag smugit mig in som en tjuv, med hunden i famnen, och gått direkt till min mors rum, där vi för det mesta har stannat.

Jag har försökt få reda på vilka regler som gäller och hur många allergiker som finns på avdelningen, men ingen vet.

Varför säga nej till något, som med en gnutta samarbetsvilja skulle kunna bli ett återkommande glädjemoment för alla boende?

Ska det verklign år 2007 vara prakriskt omöjligt att låta mig ta med min hund när jag besöker min mor?

Frågan om huruvida besökare ska få ta med sig djur till vårdinrättningar när de besöker sina anhöriga handlar om helt andra saker än flexibilitet. Det handlar om allas möjlighet att arbeta utan att riskera att bli sjuka på grund av saker som inte har att göra i arbetsmiljön. Det handlar om att alla allergiker ska ha möjlighet att ha precis samma jobb som alla andra, så länge det inte är ett arbete som ofrånkomligt involverar diverse allergener.

Att komma bärandes med sitt husdjur och bli nöjd över att träffa på "rätt" personal, som ger en tillåtelse att ta med djuret in, handlar inte om att man träffat personal som tar hänsyn. Då har man träffat på personal lika hänsynslös som man själv är. Att hunden är liten, med betoning på liten, har inte ett dugg med saken att göra. När personalen står där med utslag och rinnande ögon spelar det ingen roll om det är ett stort eller litet djur som orsakat det. När personal kanske inte kan gå in i ett rum för att hjälpa en vårdtagare på grund av att anhöriga tagit med sig den lilla kenneln, det är en arbetsmiljöfåga, inte en fråga om huruvida vårdtagaran skulle livas upp av ett djur.

Att skribenten i fråga ropar högt om rättigheter och hänsyn, och samtidigt påstår sig ha erfaraenhet av pälsdjursallergiker, underbygger inte hennes trovärdighet. Hade hon haft "erfarenhet av hundallergi" hade hon aldrig skrivit en så urbota dum insändare. Eftersom skribenten inte verkar ha allt för stor empatisk förmåga, skulle hon nog behövt ett eller annan allergichock för att förstå det orimliga i sin argumentation.

Att räkna antalet allergiker bland personalen på ett äldreboende gör kanppast till eller från. För vad händer när sommarvikarien i sin tur måste ersättas av en vikarie på grund av sin allergi? Hur skulle det kännas att vara den som var tvungen att sättta p för diverse djurbesök för att man inte bara är den nya på jobbet, utan även är allergisk. Vilken timvikarie skulle bli lyssnad på om hon eller han försökte säga stopp i dörren till anhöriga med sällskapsdjur i släptåg, om det hade varit tillåtet gången innan de hälsade på?

Det handlar inte om personalens samarbetsvilja, det handlar om rätten till en bra arbetsmiljö. Om tryggheten att veta att man valt ett yrke där man inte riskerar att bli sjuk av sin allergi.

Det handlar inte om att missunna vårdtagare ett återkommande glädjemoment. För om vårdtagaren också är allergisk?

Det kommer aldrig vara praktiskt omöjligt, 2007 och alla andra år i framtiden, att ta med sig djur när man besöker ett vårdhem. Men det borde. Det borde vara en självklarhet att se mer till de som arbetar med att vårda ens anhöriga, än till sin knähund.