Ska man inte ta alla tillfällen i akt att fira? Ligger inte det lite i tiden? Med vardagslyx och så?
Namnsdagarna då. Har alla glömt bort dem? Varför får ens namnsdag bara vara viktig när man är femochetthalvt, inte när man är tjugoåttaochetthalvt? Nu har ju jag lyxen att ha en Farmor med stenkoll och dessutom sms-skickar-kunskap, så jag har redan blivit uppvaktad. Men alla andra? Varför är det så ute med namnsdagar? Jag vet att det blir orättvist för inte alla har en namnsdag blablabla, men då finns ju menlösa barns dag och kanelbullens dag att fira på för dem. Jag börjar bli orolig att hela namnsdagsgrejjen, denna fina firarkultur med doft av femtiotalshemmafru, snart kommer att försvinna.
EN liten bakelse för en själv och alla ens namnar en dag om året är väl inte för mycket begärt? Eller två dagar då, om man är en mellannmansinnehavare eller dubbelnamnare. Har man haft ovanligt generösa föräldrar kanske man till och med får tre.
7 kommentarer:
kan trösta dig med att jag åt äpplekaka på jobbet idag - du kan ju låtsas som det var i ditt namn vi firade ;)
jag tycker mina egna är jätteviktiga, men glömmer alltid alla andras. :o) fy skäms...
bra, äppelkakak är bra. Det kanske fanns en Lisa någonstans på ditt jobb rentutav? En som satt och skämdes lite och inte riktigt vågade ta åt sig äran?
ska man hypa namnsdagar ska man nog se till att framhäva både sina egna och sina nära och käras...
Grattis i efterskott! Jag hypar definitivt mina och Jonas namnsdagar... varje chans att fira något ska tas, tycker jag!
Ja, ni verkar bra på att fira!
hon som bjöd heter säkert Lisa i andranamn ;)
ja, så tror jag det var!
Skicka en kommentar