Arbetsförnedringen nu är jag tillbaka!

Det är väldigt väldigt svårt att inte låta sina frustrationer över a-kasseregler, arbetsmarknaden, säsongarsystemet och ja, samhället, gå ut över handläggarna på arbetsförmedlingen. Så kan vi inte bara bestämma att allt är deras fel?

Det är inte heller lätt att undgå att känna sig rutten och dålig när man kommer till arbetsförmedlingen. Man är ju misslyckad som inte har ett ordengligt jobb. Man känner ju sig som om man är en lat jävel som är ond bara för att man kanske inte jublar när handläggaren tvingar en att skriva att man kan tänka sig att jobba som personlig assistent trots att man verkligen inte vill och tänker att det verkligen skulle vara synd om vårdtagrna, för man har ju ingen som helst rätt att säga nejtack. Och när man försynt frågar om huruvida man kommer bli tvungen att ta det där sopåkarjobbet i Kiruna och flytta ifrån sin familj, och handläggaren svarar med ett på gränsen till vampyraktigt leende och huvudet på sne, att det är ingen fara, det behövs många personliga assistenter häromkring, då känns det en aning hopplöst.