Loppisen på hörnet, fylld av gamla furustolar, har också visat sig vara full av fynd. Med en kundkrets bestående av så kallade äldre-äldre och en och annan pundare, lämnas godbitarna kvar till mig. Jag är den enda under 45 jag någonsin sett i denna välgörenhetsbutik. Vilket är en stor fördel. Det de andra kunderna vill ha, vill inte jag ha. Det jag vill ha, är det som de andra kundernas dödsbon producerar.
Idag fyndades det hem fyra pint-glas utan tryck för 40 spänn. Tidigare har det shoppats femtiotalsporslin, whiskyprovarglas, handarbetsböcker m.m. Perfekt. Jag kommer aldrig berätta var den ligger!
2 kommentarer:
aha!
då skall jag dit nästa gång för jag hade ingen aning att det kunde vara bra :)
neeeejjjjj!
eller jo, okej. Den har sina guldkorn, helt klart. Men inte alla gånger, ibland när man är där blir man bara matt av alla furumöbler.
Skicka en kommentar