Tips / order

Gå och se Hasselbladsprisvinnaren Nan Goldins utsällning. Bättre blir det nog inte.

Jag hade glömt att jag tyckte så mycket om hennes bilder. En stor del av gymnasiet var hon ju faktiskt min favorit. Nu är det ju inte så att det är Hasse Persson him self och allena som delar ut priset, jag vet inte ens om han är med och tycker längre, men jag måste ändå påpeka att jag sa till honom redan då att jag tyckte att det var dags att Nan Goldin skulle få priset. (På den tiden var det dessutom ännu färre kvinnor som fått priset än idag. Vilket han fick försöka försvara. Jag hoppas att det inte var så lätt att ställas tills vars inför en ettrig gymnasist).

Hela utställningen gav mig lite fotoångest. Men jag tänker att om jag köper den där kameran jag hela tiden tjatar om, då kanske jag också kan? För tillfället har pappas gamla Nikkormat från 1975 åkt fram. Den är tusen gånger roligare att använda än vår vanliga digitala skitkamera. Trist bara att behöva vänta så länge innan man får se bilderna, det hade jag vant mig av vid. Klickljudet när man tar en bild gör det dock värt lite väntan för att få se den. Det finns inget snyggare ljud.