Mitt första stickprojekt gick inte så jättebra, är jag rädd. Jag struntade i provlapp och jo, nu har jag nog lärt mig att det är en bra idé. Om man inte vill ha benvärmare som är i den storleken att man får plats med båda benen i en, men då är det ju lite svårt att gå. (en liten uppdtering i kjolprojeketet kan jag också erbjuda, på temat svårt att gå: knälång tight kjol+brant trappa med otroligt korta trappsteg gör att man går jätte- jättekonstigt). Benvärmarna ska ändå sys ihop nu, så får jag se om jag ska våga ge dem en omgång till i tvättmaskinen eller om det trots allt blir bra. Som det är nu är jag dock missnöjd på gränsen till hatisk, så där som det alltid blev förr i tiden i mina handarbetsprojekt, för att de inte ser ut som jag tänkt mig.
Jag har dock en ursäkt. Jag skyller allt på att jag inte hade sådana här stickor. Hade jag haft det hade allt gått mycket bättre. Jag hittade dem på bloggen Mental terapi pysselprojekt som lugnar sinnet. Verkar vara en blogg helt i min smak!
6 kommentarer:
jag håller med dig om att det aldrig blir som man ser för sitt inre. men va fan, jag måste öva upp mig lite så får jag se vad det blir av det. jag virkar en sjal nu som kommer bli hyfsat snygg o stor som fan.
Man borde kanske inse att man måste öva ja. Och inte ha så extremt tydliga bilder i huvudet på hur slutresultatet ska se ut :)
Det är nästan så vi måste starta en syjunta till våren?
många av tecknen tyder allvarligt på att det är enda utvägen ja. :o)
så vi kan berömma varandras projekt :)
eller måla upp mentala bilder om hur det skulle sett ut egentligen om vi bara.. ja :o)
Haha precis!
Skicka en kommentar