Punkt slut.

Det sägs att det tar sju år, så är hela kroppens alla celler utbytta. Och man är en ny människa. Inte flång ny, för några av cellerna har ju hunnit bli några år, men ändå på något sätt lite fräschare, lite bättre än innan.
Jag har inte haft den här bloggen i sju år. Fem däremot, snart.

Så. Nu har jag också blivit så där hip och modern med blogg.
Först tänkte jag att man verkligen måste ha ett syfte och vara en väldigt intressant person med otroligt massa roliga saker att berätta om. Men så läste jag runt lite och upptäckte att det inte var så. Inte alls. Man kan vara hur jävla tråkig som helst. Tur.

Jag har tyckt en massa, känt en massa, fotograferat en massa, varit med om en massa. Sagt upp mig. Gift mig. Fått jobb. Flyttat. Och det största av allt. Blivit förälder. Fått det där högt efterlängtade barnet. Och det är precis så stort, så fantastiskt, att jag inte är samma människa som innan. Efter en lång, och på många sätt overklig, graviditet, och en förlossning som jag fortfarande blir lite ledsen av att tänka på, men som hur den än blev gav det mest fantastiska resultatet, så är det inte bara Max som är ny. Det är jag med. Och ursäkta de stora orden, men precis så är det.

Bloggen är inte heller vad den har varit. Det är glesare mellan inläggen, de handlar om andra saker. Därför är det lagom att sätta punkt nu.
Hejdå Buskisbloggen.



Hej någonting annat. Jag återkommer när jag lyckats skrapa ihop tillräckligt mycket hjärna för att förstå det nya!