Idag blev jag medlurad till Bengans för att köpa skivor. Spankulerade omkring och kände mig riktigt vuxen och tråkig, för jag ville inte ha en enda skiva. Jag lyssnar ju aldrig på CD-skivor ändå, tyckte jag. Och förresten så är hyllan där jag har mina skivor lite klent uppsatt, så det är nog bäst att inte belasta den mer. Just när jag konstaterade att näe, här finns inte en enda skiva jag vill ha, just då fick jag nog av mig själv, och min tråkighet, och hittade en skiva som jag faktiskt trodde att jag ville ha. Började också tänka på hur jag fnyst föraktfullt för några år sedan, när någon sa att de flesta slutar utveckla sin musiksmak och slutar köpa skivor när de fyllt 22, och tänkt att så´n ska jag aldrig bli. En Depeche Mode-samling var det jag hittade. Med gamla låtar. Mest för att jag och en kompis diskuterat de svarta hålen man har i sin skivsamling, de där skivorna som betydde så mycket men som man ändå bara hade avspelade på kassett, för man inte hade råd att köpa mer än några folköl för studiebidraget, eller om det var månadspengen. Nu har man råd, och har haft så ett bra tag, och köpt skivor som är långt mindre betydelsefulla, och då känns de där "hålen" lite konstiga. Varför har man inte unnat sig att köpa cd:n man hade på band och lyssnade så mycket på så att bandet bokstavligt talat spelades sönder? Fylld av dessa tankar köpte jag glad i hågen Depeche Mode skivan, för den hade ju dessutom ett fint omslag och kostade ju bara 99 kronor och var ju en dubbelskiva.
När jag kom hem och efter en stund kom mig för att sätta på skivan, upptäckte jag att det var en liveskiva. Jag hatar liveskivor. Ska aldrig lura mig själv att det är bra att köpa skivor igen. Aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar