lucia

Idag är det lucia. En högtid jag har haft lite småsvårt för ganska länge. För det första rycker det lite i protesttarmen, storyn om Lucia är ju inte precis politiskt korrekt. För det andra har jag så svårt för den här fjortisgrejjen att supa på bestämda dagar. 13 december är det aldrig något fint väder precis, så kids: stanna hemma. Ute är kallt och blött, fingrarna kommer bli kallare än er avslagna folköl. Eller cider, kanske ni dricker nu för tiden.
Eller så är det så att jag har fått nog av luciafirande på grund av min köraktivism jag höll på med hela mellan- och nästan hela högstadiet. Har stått där i kyrkan och sjungit en gång för mycket. (Speciellt som jag inte alls är ett minista lilla dugg religiös). Värst var det under slutspurten av min karriär som mellanalt i Mölndals Musikskolas Ungdomskör. Jag var ung och arg och tyckte att det var ett viktigt politiskt statement att ha mer hår under armarna än på huvudet (vilket jag lyckligtvis vuxit ifrån). Och ni kan ju tänka er hur det där glittret man ska ha på huvudet kliar, om man inte har så mycket hår mellan glitter och hårbotten. Det var nog det kliigaste jag varit med om.
Det var ganska roligt när vi skulle sjunga på NK. En liten söt och behändig flickkör, men oj, då passar det sig knappast med en liten tjej som inte har så mycket hår, men däremot ganska stora kängor. Körledaren Ingegärd bönade och bad mig att i alla fall inte ta på mig kängorna, och då kände jag att nej, det där med flickkörer, det är jag nog för tuff för.