Senast sedda 2

I går gjorde vi ett nytt försök, och lyckades se "Ae fond kiss" eller som den heter på svenska "En öm kyss". I fredags skulle vi sett den, men det visade sig att den dvd som jag fått med en viss tanttidnings (som jag köpte enbart för filmens skull, jag lovar. Det är ju ändp Ken Loach. Vad nu hans film gjorde med en tanttidning?) , inte riktigt höll måttet för vår små-kräsna dvd-spelare, och började hacka en kvart in i filmen. I går tog vi det säkra före det osäkra och hyrde filmen på Marylin.
Det är en mycket bra film. Alla är dumma i huvudet och har idiot-åsikter, mer eller mindre, och det är väl det filmen vill säga kanske. Samtidigt får man en liten känsla av att Ken Loach, som tidigare gjort filmer som "Ladybird Ladybird", "Land och frihet" och "Bröd och rosor", har gått och drabbats av en vilja att bli poppis på gamla da´r. För det är lite för lättsmält, lite för lättsamt, trots ämnet. Och det är inte likt honom, som jag ser som den främste diskbänksrealisten (i positiv bemärkelse) här på jorden. Huvudpersonerna är lite för snygga, lite för stereotypa. Den goda katolska, irländska skolfröken, och den "onda" muslimska familjen med sin konservativa syn, och Casim som inte kan välja vilket ben han vill stå på. Och så visar det sig att ävan den katolska kyrkan är ond och konservativ. Och där blir alla onda. Vad jag tycker är kanske mer upprörande än att alla är så konservativa, är att Casims föräkdrar är, just på grund av sin konservatism och religiösa övertygelsa, och kanske också pappans traumatiska barndomsupplevlese (vi måste ju få någon slags förklaring till hans "ondhet"), är så skrämmande jävla dåliga föräldrar. Och den goda lärarinnan har för enkelhetens skull inga föräldrar alls. Här väljen Loach en lite för enkel genväg tycker jag, filmen slår över och blir som vilken "skruva den som Beckham" eller Sadie Smith-roman som helst. Underhållande kulturkrockar, lite småputtrig girlpower, charmiga brytningar, men ingen riktig genom-mangling av problemen. Dock är underhållnigsvärdet stort. Det är en bra film, jag tycker om den, men jag kommer inte ifrån känslan att den kunde varit bättre, om Ken Loach lagt ner lite mer energi.