att dricka ur

Idag fick jag två sådana här muggar gratis. Ibland är det bra att falla för reklamen, att låta sig gå med i en och annan kundklubb.
Inte för att jag på något sätt behövde fler muggar. Redan när jag flyttade hemifrån, för sisådär sex år sedan, hade jag 36 olika koppar och muggar. Min släkt är en samlarsläkt. Det samlas på skedar och serviser, som fås på födelsedagar. Det springs på loppisar och auktioner. Och när någon flyttar hemifrån, så gör alla en skåpsresning. För en hemifrånflyttare tar tacksamt emot både det ena och det andra. Eller? När det var brorsnors tur att flytta hade han lärt sig. Han sa nej tack till det mesta. Ville inte ha en endaste udda assiett, inga muggar eller koppar. Det är en slags trygghet för mig, det där med alla kopparna och annat husgeråd från olika håll. Att det finns människor som ville ge dem till mig.
Jag vill inte vara utan en endaste av alla mina muggara och koppar, som nu är betydligt fler än 36. För jag när en dröm om ett hus. Eller en sommarstuga där de kan komma väl till pass. Till auktionsfynden en passande glasveranda. De udda femtiotalskopparna i en stilenligt renoverad sportstuga. Apoteksservisen till de stora kalasen, de där Betydelsefulla festerna i livet. Kombinerat med rosenknoppsservisen. Muminmuggarna, varje dag. (Det blev en ny idag). De blå kopparna... i en lekstuga kanske? De nya svarta: bara för mig och raringen, på en solvarm trapp. Pandamuggarna? Av nostaligska skäl, vid ett avlutat slagbord med barn runt. Barn som just börjat sin bana som djurrättare, men det ska gå över. Den blå höganäsmuggen som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån, min aldeles egna kaffemugg. De små Stig Lindberg-kopparna, bara för att jag gillar tanken på att han har producerat något så fint, för att det skulle användas på sjukhus. Och för att det är växter på.