äckliga barn

Lillgamla barn måste vara något av det värsta som finns. De provocerar mig något oerhört. Det är nästan lika illa som en film med dåliga barnskådespelare. Jag tror dock att det går hand i hand, dåliga barnskådisar är det just för att de är lillgamla. Jag har verkligen inget emot väluppfostrade, eller rent av artiga barn. Men små ungar som klämmer ur sig rätt saker att säga, bara för de vet att alla vuxna kommer att skratta åt hur låtsas-förnuftiga de är, och de som vattenkammar luggen för att de tror att de är något. Kan man skylla på föräldrarna? Det måste väl vara deras fel när knattarna är lite för lugna och beskedliga, men kan, vid tillräckligt mycket trugning, brista ut i en falsk version av valfri Taubedänga?
Jag var nog också ganska lillgammal ibland när jag var liten. Och det är något som jag fortfarande kan visa exempel på ibland, vilket gör mig lite rädd för mig själv. Men jag tror inte att jag var så lillgammal när jag var riktigt liten, kanske med vissa skrämmande undantag som jag aldrig kommer erkänna, och lite beroende på hur man defenierar liten. Jag var lillgammal, som ni kanske har märkt, vid tolv års ålder. Och då var det liksom inte längre föräldrarnas fel, utan mitt eget. Sedan gick det som tur är bara utför.
Ett ännu mer enerverande barn är det på bilden ovan. Kanske inte renodlat lillgammal, men dessto mer läskig. Steve Urkel från Family Matters. Jag ryser bara jag tänker på det. Värre tv-serie kan inte ha producerats. Mer enerverande karaktär kan inte någon ha knåpat ihop. Jag är rädd för att vakna på nätterna, med hans Did I do that? ekande i huvudet.