Summan av stressen är konstant?

Nej. Jag är inte riktigt lika stressad som när jag jobbade för två där det skulle behövts fyra samtidigt som jag höll reda på projekt, arbetsledde och bråkade med kollegor.
Men. När man blir arbetslös, eller i vilket fall som helst när ens åtaganden reduceras en smula, inträder ett mystiskt fenomen. Man förstorar upp saker. Så till den milda grad. Plötsligt så är en planerad aktivitet om dagen att ha lite väl fullt upp. Både träna och tvätta? Nä, det hinner jag nog inte på en dag. Ska jag rensa garderoben eller springa ner på stan? Det börjar bli bråttom nu, bara en månad kvar till brölliset och mycket att shoppa. Måste laga ny musli idag eller imorgon. Dammsuga skulle inte vara fel. Bära upp bös på vinden. Laga knapp. Hämta cykeln ända borta i grannkommunen. Köpa sån´t där plastskydd som man har under diskmaskinen, för tänk om det blir översvämning då är det kört.
Söka jobb? Ja, men ansökna behöver inte vara inne förrän första oktober, så om jag shoppar idag kan jag skjuta upp det till imorgon. Avboka lokal? Nä, det hinner jag då rakt inte. Idag heller. Jag måste ju dessutom ha lite tid för mig själv. Och försvninna in i sjukhusromantiksvärlden och kolla på Greys Anatomy. Och imorgon ska jag ju laga mat. Vegetariskt till dj:n. På torsdag var det något... just det ja, bokmässan. Då försvinner den dagen. Och på fredag är det ju fredag och nästan helg, så då kan man inte få så mycket gjort, det kan ingen begära.
Och så går jag här och försöker göra tusen saker samtidigt, plus ha lite dåligt samvete för de sakerna jag inte gör. Inte bra, inte bra alls. Måset rusa.