Varje dag, minst en gång om dagen, en liten stund, tänker jag på mitt gamla jobb. Och blir jätte, jättearg. Det går på två sekunder, sedan finns all frustration där, intakt. Nästan värre, det lilla som skulle kunna gått över fylls lätt upp av den dos frustration som kommer av att jag fortfarande blir frustrerad. Det är fortfarande ofattbart hur människor kan bete sig så illa mot varandra. Hur människor som är så uppenbart misslyckade i sin uppgift har så pinsamt dålig självinsikt att de inte säger upp sig på studs. Att de vägrar fatta att de gjorde ett val, när de tackade ja till sitt jobb, och att de inte kan komma efteråt och vara förvånade över vad det innebar, vad det krävde, att de inte hade vad som krävdes. Det är aldrig okej att gnälla över att man är chef när man slickat röv för att bli det halva livet.
Hur extremt dåligt saker och ting kan fungera, på grund av så få människor. Att några personers brist på mänsklig personlighet kan pajja så mycket.
Jag har aldrig känt mig så hatad. Det tar en stund innan det går över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar