Handarbetets Vänner

Min karriär som virkare går sådär för tillfället. Jo, jag fick tag i en virknål. Det dramat löste sig. Och jag började virka och virka. Mormorsrutor var planen. Först såg de väldigt speciella ut. 742-kantiga istället för fyrkantiga. Med hål lite här och var. Men efter ett tag lyckaders jag bemästra mormorsrutevirkningens svåra konst. Och producerade ett par tossor. Hur snygga som helst. Och sköna. Och funktionella.
Igår var det dags för nästa steg. Vantar. I fluffigt garn. Det gick som smort. Ena vanten blev nästan klar. Bara ett litet problem. Garnet började ta slut. Det svarta garnet som var den huvudsakliga ingrediensen. Idag var det dags att köpa mer. Självklart fanns det inget mer. Köper man garn på rea så ska man köpa så mycekt man behöver på en gång. Inte komma tillbaka en månad senare och vilja ha mer. Nu har jag lärt mig det. Ett nystan räcker inte till ett par vantar. Bara till en och en halv. Så nu skulle vanten dö. Att döda den var dock lättare sagt än gjort. Jag planerade att repa upp den lite snabbt och lätt, och göra lite mer randiga vantar av det svarta som inte räcker till ett par, och ett nytt, tjusigt grått garn. Då visade det sig att det svarta garnet trivdes väldigt bra med sig själv i halvfärdig vantform. Det har tussat till sig under natten. Hur man än drar så repar det inte upp sig lätt och ledigt. Det vill sitta ihop. Inte alls beblanda sig med något grått, inte slita sig från sig själv. Inte ändra skepnad alls. Högst motvilligt släpper den halvfärdiga vanten ifrån sig tussar av det fina garnet. Två decimeter åt gången, om man har tur. Det ger mig en identitetskris. Jag vet inte längre om jag är den duktiga, harmoniska handarbetaren jag trodde att jag var. Det lutar mer åt att jag är arg, frustrerad, dum och lite dålig.
Trots självinsikten började jag fundera på en sak. Senast i dagens tidning gjordes det reklam för ett Stick-kafé. Det verkar vara en väl spridd tradition, att träffa vilt främmande eller inte så främmande människor och sticka tillsammans. Det kan man läsa om på var och varannan stick-blogg. Men virkarna då? Vi som tycker att två metallpinnar är en för mycket, vi som kanske inte är de största K.Fasset-fansen, vi som inte handarbetar fram hela vår garderob, vi som är lite tuffare helt enkelt?
Jag funderar på att lansera begreppet VirkPUB. Man träffas, dricker lite smuggelöl, virkar lite, kanske äter lite salta pinnar. Och i ett hörn ska det finnas en sandsäck, att användas när frustrationen blir större än inspirationen.