fredag, december 08, 2006

Det riktiga svarta guldet

Mikebike skriver om kaffebryggare. Då vill jag också göra det. Det väckte lite för många tankar för att allt skulle kunna klämmas in på ett anständigt vis i en kommentar hos honom.

Han uttrycker frustration över sitt arbetes kaffebryggare, en Moccamaster. Och jag lider med honom, för kaffet på arbetsplatsen är nog nästan det viktigaste på arbetsplatsen. Inte för att jag är en sådan kaffeknarkare som behöver åtta koppar om dagen, men kaffet är alltid en källa till välbehövlig rast och kan, om man anstränger sig, ge en viss känsla av vardagslyx. Tidigare i mitt liv har jag druckit kaffe i perioder, och till exempel haft fredagsregeln, som visserligen gjorde fredagarna ännu lite bättre eftersom man då fick dricka kaffe, men som samtidigt gjorde de andra dagarna lite sämre eftersom man då inte fick något kaffe. Om man inte blev bjuden, det var undantaget. (Denna princip är att jämföra med att man "inte röker" om man bara köper små paket och/eller bara röker när man blir bjuden). Den fredagsprincipen övergavs dock snabbt då jag började arbeta som sopslusk/Miljövärd. Där började vi minsann arbeta klockan 06:00 varje morgon, och jag var ju tvungen att hänga på de tuffa grabbarna. Sedan satt vi och fikade en timma innan de andra kom. Då gick vi ut och åkte traktor och grävde bland sopor. Kanske mest åkte traktor. Gärna ner för trappor, det var tufft. Hur som helst så hade dessa tuffa killar och deras kollegor fått nyrenoverat sitt fikarum strax innan jag började. Förmodligen för att de skulle sluta gnälla så mycket över att de var underbemannade. De hade gemensamt beslutat att köpa in en kass, billig varmchokladvarsendaeffektärbrännsårpåtungan-automat, för att sedna kunna lägga pengarna på en något bättre kaffebryggare. En bryggare de alltid skröt om, om någn kom och hälsade på. En Moccamaster. Själv måste jag säga att jag tycker det är lite ironiskt eller kanske lite rörande att de, ute i sunkigaste förorten, till sina mackor bestående av barkis med falukorv som de kört några minuter i micron, minsann skulle dricka Finkaffe. Apparaten i fråga kändes lite felplacerad, och passar säkert bättre in på ett Riktigt Kontor. Allt eftersom karriären fortsatte och jag bytte område efter område, kom jag även i kontakt med en cafébryggare, med portionsförpackat kaffe, samt aldeles vanliga elbryggare beställda fr¨ån katalogen märkt Fasrighetsförnödenheter.
Hur som helst blev jag en kaffedrickare av stora mått där, men det märkte jag inte förrän långt senare, då jag avsade mig rutinen att jobba och på så sätt få kaffe på Bestämda Tider. Strax innan jag slutade jobba ökade jag dessutom på beroendet genom att alltid offra mig och dricka sista slurkarna vid varje rast, då vi ständigt gjorde för mycket kaffe på pin kiv. Det var som om jag tyckte synd om den sista skvätten, eller kanske det var en abnorm yttran av miljömedvetenhet och försök att minska resursslöseriet här i världen. Som bara slutade med att jag drack två muggar kaffe klockan sju, nio, ett och ibland fyra. Och då var det inte ens Moccamasterkaffe.

När jag sedan blev arbetslös upptäckte jag saknaden. Och att jag blivit en riktig Kaffetant.

Fördelen med att vara arbestlös, ur kaffedrickarsynpunkt, är att man själv har den totala, ljuvliga, makten över hur kaffet ska framställas. Lyckligtvis är jag stolt ägare till en Perkulator. Den överlägset bästa kaffemaskinen. En pensionärsvariant, kan man tycka. Man skulle kunna oroa sig över att jag blivit lite väl påverkad av kaffeångorna som sprids genom brevlådorna varje dag vid elvasnåret. Om det inte vore för det faktum att jag älskat perkulatorkaffe längre tid än jag bott här i PRO-land. Perkulatorn är inte bara en kaffeframställare av ypperlig klass. Den är även, om jag hade varit ett fan av djur, en ersättare till allt vad husdjur heter. Inget purrar och spinner så hemtrevligt. Att den dessutom inte hårar och är i det närmaste totalt allergivänlig, det är en bra bonus.

I skåpen finns även en Kaffekittel i rostfritt, en relik från barndomshemmet. Den ska en tratt vila på en aning vingligt, och kaffet ska Bryggas. Sedan, för att kaffet inte ska bli kallt det första det gör, ska den stå och vibrera på svag värme på spisen. Den används enbart vid riktigt stora kalas nuförtiden. Så stora att det inte skulle få plats här. Men den är snygg. Och en vacker dag, på det där lanstället där jag ska använda alla mina 36 kaffekoppar, där kommer den säkerligen att komma till användning.
I min mans ägo finns även en Presso. (Jag har också ägt en, men den har flytt sin kos). Pressokaffet är bra. Inte riktigt som perkulatordropparna, men bra. En som är mindre förtjust i pressokaffet är min Farmor. Det ryktas att hon helst tar med sig en egenbryggt termos då det vankas kalas hos Farbrodern, för där finns det bara Zoega och presso. Ingen elbryggare med Gevalia där inte. Men det är bara ett rykte. Min Lilla Bror är en kaffedrickare av stora mått. I några år misstänkte jag att han tog igen sina machopoäng som han förlorade på att inte dricka öl, genom sitt kaffedrickande. Det ska vara jätte-mycket, jätte-starkt och framförallt jätte-ingenmjölk. Nu har han börjat dricka öl, men har fortfarande inte lärt sig att man ska ha mjölk i kaffet. Därför kan jag inte riktigt betrakta honom som vuxen än. Men han har en presso. Given av mig.

Den tuffaste kaffemaskinen måste ändå vara DonPedron. För mig förknippad med kemilaboratorie, älgjakt och köttsoppa. Tidiga mornar eller kalas. Jazzdans. Det finns en DonPedro bland mina vänner, om den finns kvar. En alldeles speciell en. Kurtans DonPedro.

En annan, minst lika viktig bryggar-accosear är Burken. Jag har två. Till mitt lilla förtret var det inte jag som blev arvtagare till den snyggaste burken från barndomshemmet. Fast jag har ju två egna. En från Mormor, som hade förmågan att se vad ett hem behövde, och i present då jag precis flyttat hemifrån gav mig, inte bara ett decilitermått och en elvisp, utan även en kaffeburk. En brun, med en nostalgisk bild på en kaffekvarn på. Tyvärr har förslutningsanordningen inte riktigt velat hänga med, men det är löst med ett matchande gummiband. Det är i den burken Perkultatorkaffet bor. Det grova. I kylen står också Marimekkoburken. Med vardags-trattövermugg-bryggkaffet. Det som åker fram när jag inbillar mig att mödan är störra än belöningen av att än en gång diska alla delarna till Perkulatorn. En inbillning jag gång på gång motbevisat, och jag borde skakat av mig.

9 kommentarer:

Herman Hedning sa...

Det är bara småungar och veklingar som förstör kaffet med kalvmat.

Jag är lite svag för gammalt hederligt kokkaffe, men det är ingen numera som orkar bemöda sig. Till och med mormor har bytt till perkulator...

Hemma blir det oftast snabbkaffe, dock.

Anonym sa...

Det riktiga svarta guldet?? Pyttsan. Det är coca cola light som är det svarta guldet!
(Eller bruna... kaffe är väl också brunt... eller nåt..)
Har inte lärt mig dricka kaffe. Är jag onormal?

lisa sa...

Herman: okej, ajg är en småunge.
Sixes: Pröva med mjölk i!

Anonym sa...

blä blä! gillar inte ens choklad med pyttelite kaffesmak... Jag ÄR onormal...

stursk sa...

Don Pedro är det rätt mycket pondus i. Själv har jag ännu inte bestämt mig för vad jag ska ha för kafferat hemma. Det går åt rätt mycket te just nu.

Jojjo sa...

För tillfället befinner jag mig i KokKaffeLand. Inte så dumt, det är något liksom rejält med att sila kaffet innan man häller upp det i koppen.
Men jag kan inte låta bli att hoppas på att bli bjuden på perkulatorkaffe när jag kommer tillbaka till civilisationen.

lisa sa...

Perkulatorn står redo för dig! Kokkaffe... jag vet inte riktigt var jag ska placera in det på skalan. Men det är väl ganska gott?

Anonym sa...

ser att jojjo redan förklratat läget.
Jag dricker det inte heller iofs.

lisa sa...

"anonym"... jooo, erkänn. Jag ser dig framför mig, kokandes kaffe över lägerelden... ha ha ha! I toppluva, säkert.