tisdag, januari 30, 2007

Lögn och förbannad dikt?

När jag var... eh yngre, var jag inblandad i en diskussion om te. (När jag kom hit var jag tvungen att saol:a te. Och det verkar stavas te. Jag stör mig alltid så på folk som stavar fel på te.)

Det hela gick ut på att jag ansåg mig veta att "de" använder det finaste teet till löste, och skrapet var det de hällde ner i påsarna, för där syns ju inte att det bara är lite flagigt spint och småsten. Men någon annan hävdade att jag hade helt fel. Att det var det fina teet som hamnade i påse, för att flest dricker det (?), och att det är lösteet som är spillet som blivit över från påstefyllningen.

Det här tänker jag på varenda gång jag ska göra te. Det blir ungefär varannan gång påste och varannan gång löste när jag gör te. Men tanken går alltid åt samma håll. Hmmm visst hade jag rätt, egentligen...

3 kommentarer:

Helena sa...

Jag tycker det är jobbigt att stava te. Jag brukar stava te, men fick kritik för det och uppmaningen att stava té i stället. Vilket känns krystat, men samtidigt kan man förstå varför folk inte gillar att läsa till exempel kanelte, vilket osökt får mig att tänka på Nick Nolte...

Angående skrapet så kan man verkligen undra. Men jag kan gå i god för att om man köper det sista i en burk löste får man smul.

Kanske är det helt enkelt så att "allt" te är fint från början, men smulet åker ner i botten både på lösteburkar och i påstepåsar.

Eller är det alldeles för okonspiratoriskt tänkt?

lisa sa...

Nolte haha! Té känns också rätt, tycker både ajg och saol verkar det som.

Allt te kan vara samma te, men det är inte lika spännande att fundera på :)

Anonym sa...

Jag stavar thé ibland, men té känns ju fint.

Appåpå om du hade rätt eller inte så ser jag så här på tepåsar. Papper är aldrig bra för te då det drar åt sig aromen, tepåsar är alltså mindre bra.

Löste är finare, i teaffärer säljer dem lösvikt och inte per påse. Det måste väl säga en hel del?