Hemlis

Och så, mitt i alltihop. En röst från förr på telefonsvararen, som resonerar om jag kommer ihåg eller inte. Klart jag gör.

Det är Fina Parken som ringer. De vill ha mig dit på intervju. Imorgon. Precis när jag glömt allt. Inte ett latinskt namn finns kvar i mitt huvud. Och de där kemiska begreppen, om jorden och näringen och... nitrifikationen! De är har knuffats så långt bak i huvudet att de nog ramlat ut. Sommarblommorna jag inte har koll på. Trenderna som gått mig förbi. Gödselberäkningarna. Grönsakerna. Gröngödningen. Det genuina hortikulturella intresset jag påstått mig ha som milt uttryckt har fått stå tillbaka den senaste tiden/året.

Och så det vanliga. Som jag vridit om hela natten. Innan ens intervjun var bestämd. Vad-ska-jag-ha-på-mig-och-vad-ska-jag-säga-om-mitt-gamla-jobb-och-varför-jag-slutade-där?

Ska jag ägna dagen åt råplugg eller ska jag lita på min charm och ägna dagen åt att titta på tv-serier?

Usch. Sådant här får man inte blogga om. Intervjuer som inte har varit än. Tankarna på hur perfekt det skulle vara. En uppmålad framtid görs så lätt, men är inte speciellt bra att lita på. Jag vet ju inte. Trots att jag ägnade tiden mellan två och tre inatt att göra listor på andra, lika meriterade eller mindre, som haft samma jobb. Och att tänka på hur glassigt det vore att ringa det där andra jobbet, det som jag har fått men som jag nu, så klart, blev skeptisk till igen, och säga tack men nej tack. Jag har varit så äckligt bortskämd och fått i princip alla de jobb jag har fått komma på intervju på. Det blir skrämmande efter ett tag. Någon gång vänder det. Förmodligen just imorgon.