Potatisgris

Det kravallas i Köpenhamn. Och jag blir lite så där nostalgiskupprörd. Sitter här och läser motkraft, tittar på bilder, hoppas att folk inte blir allt för skadade, lite tantigt så där.

Det slår mig att jag faktiskt aldrig har varit i Ungdomshuset i Köpenhamn. Lite konstigt. Ungdomens Hus i Göteborg däremot, där var jag lite väl mycket. Speciellt när man inte fick.

Och dagens fråga till mig själv blir: Hur kan man få ihop ett sådant politiskt engagemang jag hade, med en så pinsamt stor skräck för polisen och lag och rätt? Hur kan man okupera hus när man känner sig dum om man går över gatan när det är rött ljus?

När jag var ungefär fyra år gammal blev jag av en käck polis anklagad för att det var mitt fel att min pappa körde för fort, för att jag satt i baksätet och lyssnade på sagoband på en finfin röd bandare. Sedan dess har jag varit skitskraj för polisen. Jag vet inte ens om pappa körde för fort, det var nog en allmän kontroll. Läskigt var det hur som helst, och jag trodde att jag skulle åka i fängelse. Men det har jag heller aldrig gjort. Än.