Gröna

Så plötsligt går Gröna-Rum-Gunnel och dräller i parken överallt. Eller så jobbar hon, men jag stöter på henne här och där. Och jag tror att jag känner henne. Inte enbart för att hon är lite lik en barndomskamrats mamma, utan mest för att jag sett henne så mycket på tv. Det gör mig så där småpinsam att jag hejjar. (Jag tror att jag känner de flesta kändisar innan jag kommer på var jag sett dem förut. De få gångerna i livet som jag träffar kändisar).

Och det får mig att tänka, där jag ligger gömd bakom ett rejält beståd av delphinium och helenium. Att jag borde nog egentligen gått fram och sagt tack. Erkänt att det kanske lite, lite är hennes fel. Att hon gjorde det oemotståndligt att titta, trots att man officiellt påstod att om Gröna Rum var det enda programmet som repriserades lagom till middagen så var testbilden att föredra. Att man stoppade in det i samma fack som Allsång på Skansen. (Det här var innan det, i alla fall i mitt hem, inte erbjöds Simpsonsrepriser till varje tvmåltid). Att hon fick mig att tjuvtitta. För hon verkade så trevlig. Och bra. Lockade mig att tänka att så´n där skulle jag nog inte tacka nej till att bli, i hennes ålder. Att hon har en liten skuld till den inspirationen jag fick, som knuffade mig rätt ner i den sekt som kallas trädgård.