Kära ickefestivalbesökare! del2

Hej Igen!

Här kommer nu en rapport från resten av kvällen (oj, tänk er smhisjövädersrösten på det); Vi väntade ut regnet och avnjöt en och annan finöl innan det var dags att bege sig tillbaka till festivalområdet. Och när vi kom dit, såg vi följande:

The Hives. Var bra. Det är maffigt att känna marken gunga, på ett ickejordbävningsläskigt sätt. Jag tänker att jord, sammanpressad gräsmatta och lera inte borde fortplatan rörelse så värst bra, så tänk då vad det hoppades! Själv stod jag mitt emellan scenen och storbildskämarna, och jag måste redan nu avslöja att det bitvis var storbilden som räddade kvällen. Fler storbildsskärmar åt folket! Speciellt oss som inte är så lång och ståtliga, men alla är värda att se artisternas miner och ansiktsuttryck när de spelar. Och trots att jag enligt vissa betraktas som ett teknikgeni, så kan jag villigt erkänna att jag är djupt imponerad över att tekniken funkar, att de kan filma och visa samtidigt!
Den där Pelle är mer än lovligt egofixerad, men det är omöjligt att inte falla för hans charm ändå. Och, när de skulle spela en ny låt, verkade till och med han inse att alla deras låtar låter... likadant.
Jag ger Hives 3 av 5 pilsnerflaskor.*

Primal Scream. Om detta band är jag pinsamt okunnig, skulle det visa sig. Jag ställer mig i festivalrapportörernas skamvrå och erkänner lite tyst med darrande röst, att jag blandat ihop Primal Scream med Pearl Jam. (Maken ropar kulturskymning, och jag kan inte annat än hålla med). Hur som helst. Det här med scennärvaro och publikkontakt. Man kan tycka att det mest är snicksnack, men när det brister faller verkligen allt. Primal Scream var skittråkiga. Ett enda långt trist bröt. Vi gick efter tre låtar, tror jag.
Primal Scream får en trasig pilsnerflaska av fem möjliga.

Lyckligtvis, efter lite shopping av dyr läsk i flaska utan kork, för flaskor med kork är tydligen ett vapen kära vänner, gick vi vidare för att titta på Lady Sovereign. Och det här visade sig bli den bästa överraskningen på hela festivalen! (Hello Saferide bleknde verkligen i jämförelse). Jag hade sett en intervju med Ladyn i fråga, som jag valt att benämna som Lady S tills jag blir säker på hur man egentligen uttalar hennes konstiga "efternamn". Och hon verkade lite tuff. Lite snygg. Det visade sig nu vara en underdrift. Den här tjejen, blott nitton år, visade sig vara hur cool som helst! Tuffast i stan, och London that is, lätt. Rolig som få. Och, kanske det bästa av allt, hon lät ju som Leila K! Min kanske största bortglömda favorit! Som Leila K fast i bra mycekt bättre skick, korsat med Princess Superstar. Och hiphop, eller grime som det här tydligen heter (vilket jag trodde var mycket sämre än så här), ska avnjutas live. Bättre finns inte! Och när hon körde en cover på Sex Pistols (!) Pretty vacant kunde det inte bli bättre. Enda smolket i den här konsertupplevelsebägaren var att jag inte såg hela konserten.
Och Lady Sovereign får självklart fem av fem pilsnerflaskor!

Det där var ju svårttoppat. Manu Chau var näst på tur. Skulle det bli bra eller bara trams? Någostans mitt emellan visade det sig. Första låten var ett enda långt, alldels för långt, jammande. Sedan tog det sig, öven om det jammades lite för friskt konserten igenom. Jag har svårt för hejdlöst jammande, även om jag rent intellektuellet kan förstå att det ska vara så med viss musik. Manu såg ut som en sleten uteliggare med en bordsduk på huvudet och solar på skjortan, och hans band bestod av biffiga latinos som dock inte var helt oävna på höftvickande. För att uppskatta den här kosnerten till fullo skulle man nog helst stå långst fram och dansa jordbävningsframkallande. Att stå längre bak och kunna ana scenen och se ordenligt på storbild var dock inte helt fel det heller. Och framför oss stod ett väldigt sött och förälskat fjortishiphop-par som gjorde det hela ännu lite bättre. De var så söta.
Det här är en konsert som känns roligare att ha varit på, än att verkligen vara på. Han är rolig att ha sett, helt enkellt. Det var ju typ enda gången någonsin han spleade i Sverige. Kommer han någon mer gång ska jag ha lärt mig lite spanska och kanske även frächat upp mina obefintliga franskakubnskaper, för hade man fattat vad han sjöng hade det nog lyfts ännu ett snäpp.
Manu Chau får ändå tre och en halv av fem pilsnerflaskor.

Och så. Äntligen, enligt mitt sällskap och äkta make. Väntan var över. The Pouges äntrade scenen. Och ja. Jag vet inte vad jag ska säga. Samvete, moral, etik och estetik och musikalitet slåss i mitt huvud.
Sångaren, Shane McGowan, var aspackad. Och asknarkad också säkert. Något han varit rätt så konstant de senaste tjugo åren, om jag förstått saken rätt. Något som gjorde att han under 90-talet blev sparkad från bandet. Men tillbakatagen några år senare. Det är trots allt han som skriver låtarna. Blir inte samma sak utan honom.

Konserten började miserabelt. Ett band med en sångare så full att allt blir sämre än ett fylleskrål, där sluddrandet når oanande höjder. Eller lågvattenmärken kanske är en bättre benämninig. Som dessutom har en hel massa tekniska problem, som de skyller på Primal Scream som senast var de som stod på den scenen. Vilket gör att gitarrerna låter fy. Inte ens den käcka flöjten kan rädda situationen. Inte heller det, jo det är motsägelsefullt men det går, coola, dragspelat kan styra upp det här. Efter tre, ja jag vet inte ens om man kan kalla det låtar, lämnar sångaren scenen. En annan bandmedlem får rycka in, något jag får intrycket av att de stått beredda att göra hela tiden. Redo att backa upp, rycka in, hålla upp, torka rent, göra en insats. Som alkishustrur. Och det är outsägligt sorgligt och pinsamt. Jag börjar tänka på andra som är fulla på jobbet. Andra anhöriga som står redo i kulisserna. Överallt, hela tiden.

Jag vet inte vad han gjorde off stage. Om han bara pissade. Drack mer sprit. Knarkade. Hade scneskäck.

När han kommer tillbaka så vänder det. Han blir bättre. Men en cigg stadigt i munnen, tävlandes med rökmaskinerna, blir konserten bara bättre och bättre. Sånginsatsen stiger. Det sjungs inte så fel. Tonerna hålls. Skrålandet är mer som det ska vara. The Pouges har aldrig, så vitt jag vet, gått ut på att sjunga fint och rent. Det är skrålmusik som nu håller sig på rätt sida gränsen. Mellansnacken är som den värsta fyllebunt, men sången håller. Och att kunna lyfta något så miserabelt och sorgligt till något så bra är verkligen, verkligen imponerande. Det är väl det som är en hel del alkoholiseters största kompetens, att göra ett bra jobb trots fylla.
Plötsligt är det inte pinsamt och hemskt. Det är cyniskt av mig, men ja, det blev bara bättre. Omorlaliskt nog av mig så skiter jag i hans missbruk. Jag jämför med Ozzy, och tänker att ja, Shane är kanske i bättre skick i alla fall. Trots fortsatt supande. Eller kanske inte.

En del av sluddrigheten får sin förklaring i att Shane saknar fler tänder än han har. Inte så konstigt att det då sluddras en del.
Och övriga bandet verkar andas ut. Verkar känna att ja, vi behöver inte stå på helspänn för att backa upp. Det flyter, det här. De slappnar av. Röjjer loss. Dragspelarne hoppar jättehögt i luften och flaxar med benen, så där som hardcore-gitarristerna gjorde i Umeå -95. Och det blir, trots allt, riktigt, riktigt bra.

Betyg då? Det är omöjligt. Någonstans mellan noll och fyra pilsnerflaskor. Eller både och. De är dock redan uppdruckna av Shane McGowan, i brist på ordentlig Guinness.



*vaddå pilsnerflaskor? Jo. Bloggen måste ibland leva upp till sitt namn. Och vad pysslar den riktiga buskisen med, den som jag älskar att hata, om inte att smälla i dörrar och dricka pilsner?