Och så häde det som jag bävat för i ett år. Jag såg min f.d chef. En av de få människor som jag verkligen, verkligen tycker illa om på riktigt. En som har pajjat en massa. En av de som fortfarande får mig att inte klara av att vara riktigt mig själv på jobbet, inte släppa in någon. En mur som skydd, trots att jag vet att det inte behövs. En av de jag tänkt på att jag inte vill se mer, aldrig någonsinn, och varit orolig för att jag har vetat att den dagen kommer komma.
Och trots att det var ett av de bästa tillfällena att se honom, var det skit. Jag behövde dock inte använda mig av en endaste av de repliker jag så väl tänk ut att jag skulle fälla när jag sprang på honom, för han undvek mig effektivt och tassade långa omvägar runt vårt bord hela kvällen. Detta borde gjort honom väldigt kissnödig, då vi effektivt spärrade ingången till toaletterna för hans del. Inte så lite rätt åt honom.
Ändå kunde jag inte riktigt låta bli att konspirera med min kära make, att om föredetta cheffskapet skulle drälla omkring i krokarna längs vår hemväg skulle han få en eller annan råsop. Det var skönt att tänka på.
En träffad. Två kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar