Jag har aldrig i hela mitt liv varit på konferens. Bara på en och annan temadag, men de har alltid tagit slut i betrygggande avstånd till kvällen. Så är det när man jobbar som städerska, tidningsbud, vårdbiträde, telemarketare, sopslusk och trädgårdsarbetare. Och när man endast har varit med i obskyra organisationer med landsmöten där man sovit på golvet i sovsäck utan liggunderlag för det orkade man inte ta med sig, vilket ur raggningssyfte var en dålig plan, där det endast serverades veganmat. (Förutom en gång då det gräddades våfflor hela lägerhelgen, det kommer jag aldrig att glömma. Vilken service!) Där kvällsaktiviteterna bestod i att titta på en dålig kopia av en oöversatt 180 minuter lång dokumentärfilm om Chomsky. Om man inte fick hångla. Men det fick man nästan aldrig.
Nu däremot. Konferens. Fredag till lördag och ja, det inkluderar översovning. Det inkluderar supé och dans till de senaste hitsen hela natten. Det inkluderar åka dit och hem ihop. Det inkluderar en väldig räcka av timmar att spendera, inte ett ögonblick av i fred och ensamhet. Däremot fullt av socialiteter hela tiden.
Jag har ingen aning om hur man beter sig i sådana här sammanhang. Det inkluderades inte i min uppfostran. (Herregud, jag fick ju inte ens läsa Kalle Anka). Jag vet inte hur man slipper dansa utan att betraktas som socialt störd. Jag vet inte hur man vänligt men bestämt lämnar ett gäng rättshaverister med ett par glas för mycket innanför västen. (Fast just det borde jag kanske lärt mig på de där landsmötena). Jag vet vilka bestick man ska börja äta med, men det är bara för att jag i ren skräck och självbevarelsedrift läser varenda Magdalena Ribbing-spalt jag kommer över. Det är dessvärre det enda som fattas. Jag har också blivit avrådd från att läman nyckeln i låset. Från och med nu börjar ett mantra ta form i mitt huvud:
Börjamedytterstabestickenlämnaintenyckelnilåset Börjamedytterstabestickenlämnaintenyckelnilåset Börjamedytterstabestickenlämnaintenyckelnilåset
Jag kommer defenitivt få mer att blogga om i alla fall!
Någon som har något mer tips?
Och, den svåraste frågan av alla: vad ska jag ha på mig?
11 kommentarer:
konferens är ju både bu o bä. beror på vart och vilka man åker med och vad som står på dagordningen.
Viktigast på en konferens (tycker jag) är att vara sig själv (typ som vanligt fast lite trevligare?) och att INTE bli för full. sedan brukar det mesta lösa sig av sig självt.
det grejjar du!
Men vem ÄR jag :)
Det där med att inte bli för full är nog min högsta prioritet. Det är lite som firmafest, bli aldrig för full, men har så många tillfällen att ångra sig...
ja usch. full på allt som har med jobbet att göra är förbjudet.
jag hörde om mitt gamla jobb, dom var på konferens förra veckan. två var så bakis dagen därpå att dom missade konferensen, en hade sagt dra åt helvete till en kollega och en hade börjat dricka ur någon annans vinflaska. jösses...
och varför fick du inte läsa Kalle Anka?? :o)
Hahaha, inget går upp mot konferenshistorier.
Jag hörde en berättelse, som jag inte riktigt tror på, om en miljövärd som varit på konferens med Renova. I fyllan och villan hade en från Renova skojat med miljövärden och sagt att "du vet, vi lägger allt i samma hög och bränner upp det, sopsortering är bara onödigt jobb för er", varpå miljövärden hade gett renovakillen en rak höger :)
Proggföräldrar. Ingen KalleANka, bara bamse :)
ooooh jävlar! fan vilken story!! toppen!!
:o)
jag e så glad att jag inte kan åka med, lyckas med det mesta på sådana här grejjer :)
väntar med spänning på bloggeriet
Har du gjort en klassresa?
Du får ursäkta mig för att jag inte riktigt hängt med i ditt liv och leverne på sistone, men har du bytt jobb? Vad är det i så fall för nytt jobb?
Okej, nu läste jag lite längre ner att du fortfarande är arbetssökande. Men hur kan du då åka på konferens? Jag fattar inte riktigt.
Kan f ö tala om att jag aldrig ahr varit på nån konferens, så jag skulle säkert känna mig minst lika bortkommen som du.
folkrörelsekonferens :) bostadsrättsföreningen, denna ständiga källa till blogginlägg...
Aha, det förklarar saken!
Skicka en kommentar