Jag är humorlös

Jag läser i bitvis eminenta LOtidningen om en viss ombudsman från Fastighets. En viss ombudsman som, då han fått nys om en konflikt på en arbetsplats, lägger all sin energi på timslånga möten med ena parten, för att få dem att ta tillbaka sin kritik, att tänka utanför boxen, och killar är ju alltid killar. Trots att han precis lika mycket ska representera de som från början stod i andra änden av konflikten. De som faktiskt blivit illa behandlade på jobbet på grund av att de just inte var killar.
Ombudsmannen ifråga har nu lämnat in en motion till LO-styrelsen om att det är för lite humor vid förhandlingar. Han påstår att humor är en kompetens som många gånger hjälper oss att komma överrens med våra parter. Han vill säkerställa humorns kvalité inom LO. Jag vill inte på något sätt ta ifrån någon det roliga, men jag har väldigt svårt att se att det skulle vara konstruktivt att skoja till det vid förhandlingar med arbetsköparen. Vid löneförhandlingar, vid konflikter, vid tillfällen då folk blivit illa behandlade ser inte jag en ordvitsande som något annat än respektlöst beteende.
Som förslag på hur man kan använda humor nämnder ombudsmannen: Man kan visa lite roliga inslag, en snutt av Benny Hill i en kvart.
Ja, för det är ju inte alls sexistiskt. Om inte annat gör det mig inte ett dugg förvänad att denna ombudsman så konsekvent ställde sig på den sidan som inte var min i konflikten. Men jag kan ju kanske trösta mig med att han kanske bara skojade?

Samme ombudsman har även uppmanat mig att gå med i både socaildemokraterna och "hans fack". För det kostar bara tvåhundra kronor om året, och man behöver inte alls vara aktiv. Det spelar ingen roll hur mycket bra Fastighets gör också, som till exempel att inse att det är dags att även organisera de papperslösa som det vimlar om i branchen, jag kommer ändå aldrig att känna mig hemma i deras förbund. Jag har väl helt enkelt fel humor.