En liten förnedring

För två veckor sedan upptäckte jag en sak som sedan dess antingen finns i mina tankar hela tiden, eller så försöker jag förtränga det. Det växlar.

En rejäl valk. Ett överhängsfett där min tidigare alltid så smala midja funnits tills alldeles nyss. Det var inte alls en rolig upptäckt. Men den borde inte vara helt oväntad, om jag ska vara ärlig. Mycket fika, mycket öl, lite aktivitet har varit melodin sedan i höstas. Och för mycket in måste pösa ut någonstans. Och det är nu man plötsligt börjar svälla ut, i strax 29-årsåldern. Ändå. Inte roligt alls.

Igår var den en viss dam som klappade mig på magen och antog att jag var gravid. (Mitt under ett möte dessutom).

Nej. Jag är bara tjock, väste jag.

Jag undrar om kärringen i fråga, trots lång levnad, inte lärt sig någonting alls om hur man beter sig i sociala sammanhang? Att det kanske skulle varit det bästa att låta mig berätta, om jag nu varit gravid. Att det skulle kunna ha varit en väldigt känslig fråga, långt mycket käsligare än den var. Att man ska vara jävligt försiktig med att utgå ifrån att kvinnor är gravida, om inte annat så av självbevarelsedrift för att det blir så pinsamt om man har fel?

Än mindre roligt blir det av att jag inte skulle ha ett dugg emot att vara gravid, om sisådär tusen olika omständigheter, främst karriär och boende, skulle varit annorlunda.

Det fick mig defenitivt att pallra mig och väg och träna idag i alla fall. Något mer magklappande vill jag inte råka ut för.