Internationella kvinnodagen

Den här dagen gör mig kluven, numera. Det är inte längre så självklart att gå och gapa i en demonstration, till en tredjedel bestående av hippieshit, en tredjedel grabbar som samlar pk-poäng genom att skrika sig hesa för att få ligga, och en tredjedel som jag, i alla fall för några år sedan kunde identifiera mig med. Kvinnokamp kan aldrig vara värt något utan klasskamp, något som allt för ofta kommer i skymundan. Samtidigt tycker jag, om inte annat dför allt som hittills uppnåtts, att internationella kvinnodagen absolut bör uppmärksammas, alternativt firas. Jag vet bara inte hur jag vill göra det längre. Så länge gick jag med i den virituella barnvagnsmarschen (lite lagom legalistiskt, och trots att jag ännu inte fött barn), men hoppade över Göteborgs Åttonde mars-demonstration, där jag inte hittade någon plats för mig. Hade gärna uppmärksammat dagen med en fika med en och annan kompis från förr, men alla har ju flyttat härifrån. Det är ändå de gamla systerskaparna som det känns bäst att sitta och vara bitter med.