En vecka efter förlossningen

Nu har vi varit hemma några dagar, och idag är Max en vecka gammal. Känns som det var väldigt länge sedan vi åkte in till förlossningen, förra söndagen vid nio på morgonen. Då hade jag haft värkar sedan halv ett på natten.

Förlossningen ja. Den blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag som varit så kaxig, sagt att vi tar det som det kommer, hade nog ändå en väldig massa föreställningar om hur det skulle bli. Det var väldigt lite som blev som jag tänkt mig. Började med att allt gjorde så mycket ondare än jag tänkt mig, hejdå yogaandning, här var det bara att ringa till förlossningen och gny. Det var fullt på det sjukhuset vi ville till, så det fick bli det stora.
Under dagen hann vi avverka inte mindre än tre barnmorskor, varav de två första mest hade fullt upp med andra. Jag velade fram och tillbaka huruvida jag ville ha epidural eller inte, tänkte att jag skulle fixa det utan, men tillslut pallade jag inte mer. Lustgasen räckte inte riktigt så som jag hoppats... Och det hela var ganska vidrigt. Efter epiduralen hände inte så mycket, trots massa värkar, och det verkade som att bebisen inte mådde så bra. Det togs ett blodprov från bebisens huvud, som visde att ett värde, som jag aldrig kommer ihåg vad det heter, var på gränsen till okej. Jag började dessutom få feber, vilket tydligen inte var ett bra tecken. Det bestämdes ändå att vi skulle ta om proverna efter en timme. Och då var det inte okej längre. Det beslutades om brådskande akutsnitt. Därifrån tog det nog en kvart, ilfart upp till operationssalen, 1000 människor i likadana hårskydd och munskydd som tvunget skulle hälsa på mig, narkosläkaren som lagt epiduralen som jag tidigare varit så skeptisk till, vänta en kvart så att bedövningen skulle börja verka, eller nej, vänta fem minuter. Så var han plötsligt ute. Världens finaste lilla Max, och det är fortfarande helt ofattbart.

Det känns som att jag både gått miste om och sluppit den värsta delen av en normal förlossning, det känns snöpligt, men också så klart väldigt skönt att vi bor där vi bor så att det här kunde genomföras.

Idag drog jag bort förbandet som hade suttit på snittet. Som ett giganstiskt plåster. Och det ser ut som jag har en flinande mun på magen.

Oj. Där blev jag avbruten av att Max demonstrerade en av sina roligaste aktiviteter: att kissa på sin pappa när han byter blöja.