söndag, juni 27, 2010

En vecka efter förlossningen

Nu har vi varit hemma några dagar, och idag är Max en vecka gammal. Känns som det var väldigt länge sedan vi åkte in till förlossningen, förra söndagen vid nio på morgonen. Då hade jag haft värkar sedan halv ett på natten.

Förlossningen ja. Den blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag som varit så kaxig, sagt att vi tar det som det kommer, hade nog ändå en väldig massa föreställningar om hur det skulle bli. Det var väldigt lite som blev som jag tänkt mig. Började med att allt gjorde så mycket ondare än jag tänkt mig, hejdå yogaandning, här var det bara att ringa till förlossningen och gny. Det var fullt på det sjukhuset vi ville till, så det fick bli det stora.
Under dagen hann vi avverka inte mindre än tre barnmorskor, varav de två första mest hade fullt upp med andra. Jag velade fram och tillbaka huruvida jag ville ha epidural eller inte, tänkte att jag skulle fixa det utan, men tillslut pallade jag inte mer. Lustgasen räckte inte riktigt så som jag hoppats... Och det hela var ganska vidrigt. Efter epiduralen hände inte så mycket, trots massa värkar, och det verkade som att bebisen inte mådde så bra. Det togs ett blodprov från bebisens huvud, som visde att ett värde, som jag aldrig kommer ihåg vad det heter, var på gränsen till okej. Jag började dessutom få feber, vilket tydligen inte var ett bra tecken. Det bestämdes ändå att vi skulle ta om proverna efter en timme. Och då var det inte okej längre. Det beslutades om brådskande akutsnitt. Därifrån tog det nog en kvart, ilfart upp till operationssalen, 1000 människor i likadana hårskydd och munskydd som tvunget skulle hälsa på mig, narkosläkaren som lagt epiduralen som jag tidigare varit så skeptisk till, vänta en kvart så att bedövningen skulle börja verka, eller nej, vänta fem minuter. Så var han plötsligt ute. Världens finaste lilla Max, och det är fortfarande helt ofattbart.

Det känns som att jag både gått miste om och sluppit den värsta delen av en normal förlossning, det känns snöpligt, men också så klart väldigt skönt att vi bor där vi bor så att det här kunde genomföras.

Idag drog jag bort förbandet som hade suttit på snittet. Som ett giganstiskt plåster. Och det ser ut som jag har en flinande mun på magen.

Oj. Där blev jag avbruten av att Max demonstrerade en av sina roligaste aktiviteter: att kissa på sin pappa när han byter blöja.

8 kommentarer:

Helena sa...

Jobbigt att det blev så jobbigt, men skönt att det gick bra i alla fall!

Jo sa...

Det låter som en väldigt omtumlande förlossning, men nu har ni ju lilla Max, så jag anar att det känns som om det var "värt det".

Ett super-duperstort grattis och en ännu större kram till er! :)

Anna sa...

Oj. Skönt att det gick bra till slut. Planerar du att amma tipsade en iransk kollega till mig (då jag ammade) om att; färsk basilika och äppeljuice ger extra god och riklig mjölk :-)

Anonym sa...

Spännande tips med basilikan och äppeljuicen!
Ja det var en dramatisk förlossning du var med om och du (ni) kämpade jättebra!!
Kram
mamman

lisa sa...

Jo, det vart ganska dramatiskt, men hur det än varit var det värt det!
Färsk basilika och äppeljuice, det var ett bra tips. Ska det vara basilika i äppeljuicen ellr ska man ta det var för sig?

Anna sa...

Basilika och äppeljuice var för sig. En bladhög på ostmackan är mums. Lycka till med amning! Själv tyckte jag att det var ett hantverk för sig, och fick ha en hel del tålamod innan det "satte" sig. Skulle kunna skriva radmil om detta ämne...

Anonym sa...

Tog basilikan sig som du fick?
Annars har vi mer!
mamman

lisa sa...

Japp, basilikan tog sig!

Amning ja. Inte alls så lätt. Det svårast är nästan att behålla någon slags lugn, att inte oroa sig för mycket över huruvida de får i sig vad de behöver eller inte. Speciellt på BB, med diverse matvikter, nakenvikter, handmjölkningar och olika teorier om ersättning eller ej... Precis just nu går amningen bra här, och i natt provade vi med napp, eftersom han annars gärna har mig som napp, vilket inte är helt lätt. Men ajg tänker att det ändrar sig, man ska inte ropa hej ännu, det är som du srkiver Anna, ett hantverk man måste lära sig.