det var lägne sedan det spanaades kändisar, men idag var det dags! En från FC Z minsann. Tveksamt om det verkligen kan kallas för kändis, men jag väljerer att göra min vardag lite mer spännande genom att tänja på gränserna.
Kristoffer Andersson, heter han tydligen. På väg från Goth-butiken vid Domkyrkan. (NEJ, jag var inte inne där.)
tisdag, oktober 24, 2006
måndag, oktober 23, 2006
Handarbetets Vänner
Min karriär som virkare går sådär för tillfället. Jo, jag fick tag i en virknål. Det dramat löste sig. Och jag började virka och virka. Mormorsrutor var planen. Först såg de väldigt speciella ut. 742-kantiga istället för fyrkantiga. Med hål lite här och var. Men efter ett tag lyckaders jag bemästra mormorsrutevirkningens svåra konst. Och producerade ett par tossor. Hur snygga som helst. Och sköna. Och funktionella.
Igår var det dags för nästa steg. Vantar. I fluffigt garn. Det gick som smort. Ena vanten blev nästan klar. Bara ett litet problem. Garnet började ta slut. Det svarta garnet som var den huvudsakliga ingrediensen. Idag var det dags att köpa mer. Självklart fanns det inget mer. Köper man garn på rea så ska man köpa så mycekt man behöver på en gång. Inte komma tillbaka en månad senare och vilja ha mer. Nu har jag lärt mig det. Ett nystan räcker inte till ett par vantar. Bara till en och en halv. Så nu skulle vanten dö. Att döda den var dock lättare sagt än gjort. Jag planerade att repa upp den lite snabbt och lätt, och göra lite mer randiga vantar av det svarta som inte räcker till ett par, och ett nytt, tjusigt grått garn. Då visade det sig att det svarta garnet trivdes väldigt bra med sig själv i halvfärdig vantform. Det har tussat till sig under natten. Hur man än drar så repar det inte upp sig lätt och ledigt. Det vill sitta ihop. Inte alls beblanda sig med något grått, inte slita sig från sig själv. Inte ändra skepnad alls. Högst motvilligt släpper den halvfärdiga vanten ifrån sig tussar av det fina garnet. Två decimeter åt gången, om man har tur. Det ger mig en identitetskris. Jag vet inte längre om jag är den duktiga, harmoniska handarbetaren jag trodde att jag var. Det lutar mer åt att jag är arg, frustrerad, dum och lite dålig.
Trots självinsikten började jag fundera på en sak. Senast i dagens tidning gjordes det reklam för ett Stick-kafé. Det verkar vara en väl spridd tradition, att träffa vilt främmande eller inte så främmande människor och sticka tillsammans. Det kan man läsa om på var och varannan stick-blogg. Men virkarna då? Vi som tycker att två metallpinnar är en för mycket, vi som kanske inte är de största K.Fasset-fansen, vi som inte handarbetar fram hela vår garderob, vi som är lite tuffare helt enkelt?
Jag funderar på att lansera begreppet VirkPUB. Man träffas, dricker lite smuggelöl, virkar lite, kanske äter lite salta pinnar. Och i ett hörn ska det finnas en sandsäck, att användas när frustrationen blir större än inspirationen.
Igår var det dags för nästa steg. Vantar. I fluffigt garn. Det gick som smort. Ena vanten blev nästan klar. Bara ett litet problem. Garnet började ta slut. Det svarta garnet som var den huvudsakliga ingrediensen. Idag var det dags att köpa mer. Självklart fanns det inget mer. Köper man garn på rea så ska man köpa så mycekt man behöver på en gång. Inte komma tillbaka en månad senare och vilja ha mer. Nu har jag lärt mig det. Ett nystan räcker inte till ett par vantar. Bara till en och en halv. Så nu skulle vanten dö. Att döda den var dock lättare sagt än gjort. Jag planerade att repa upp den lite snabbt och lätt, och göra lite mer randiga vantar av det svarta som inte räcker till ett par, och ett nytt, tjusigt grått garn. Då visade det sig att det svarta garnet trivdes väldigt bra med sig själv i halvfärdig vantform. Det har tussat till sig under natten. Hur man än drar så repar det inte upp sig lätt och ledigt. Det vill sitta ihop. Inte alls beblanda sig med något grått, inte slita sig från sig själv. Inte ändra skepnad alls. Högst motvilligt släpper den halvfärdiga vanten ifrån sig tussar av det fina garnet. Två decimeter åt gången, om man har tur. Det ger mig en identitetskris. Jag vet inte längre om jag är den duktiga, harmoniska handarbetaren jag trodde att jag var. Det lutar mer åt att jag är arg, frustrerad, dum och lite dålig.
Trots självinsikten började jag fundera på en sak. Senast i dagens tidning gjordes det reklam för ett Stick-kafé. Det verkar vara en väl spridd tradition, att träffa vilt främmande eller inte så främmande människor och sticka tillsammans. Det kan man läsa om på var och varannan stick-blogg. Men virkarna då? Vi som tycker att två metallpinnar är en för mycket, vi som kanske inte är de största K.Fasset-fansen, vi som inte handarbetar fram hela vår garderob, vi som är lite tuffare helt enkelt?
Jag funderar på att lansera begreppet VirkPUB. Man träffas, dricker lite smuggelöl, virkar lite, kanske äter lite salta pinnar. Och i ett hörn ska det finnas en sandsäck, att användas när frustrationen blir större än inspirationen.
Terapi
Allting går lite dåligt idag. Det är lätt att bli lite sur. Det fick bli en stunds fingerfärg, som terapi. Och färgballonger. Kan rekommenderas.
Kolla vad fint!
Om du har lite större tålamod, lägg pärlplattor. Mitt tålamod tog slut när det visade sig att man inte kunde spara sina mästerverk som man vill. Snålt. Inget strykjärn och lukten av bränd plast.
Tipsen har jag snott från gp som hittade dem här. Nu ska jag nog avrunda konststunden med lite Etch-a-sketch. Internet är fantastiskt.
Kolla vad fint!
Om du har lite större tålamod, lägg pärlplattor. Mitt tålamod tog slut när det visade sig att man inte kunde spara sina mästerverk som man vill. Snålt. Inget strykjärn och lukten av bränd plast.
Tipsen har jag snott från gp som hittade dem här. Nu ska jag nog avrunda konststunden med lite Etch-a-sketch. Internet är fantastiskt.
söndag, oktober 22, 2006
Män som hatar kvinnor
Så. Nu har jag också läst den omtalade boken. Den som "alla" säger är så bra. Jag tycker så här:
Den är väldigt fängslande. Inte en bra att läsa när man är på semester, har mycekt att göra eller på något annat sätt förväntas göra annat än att läsa. Det är spännande, ibland så man måste läsa jättefort för att få veta vad som händer.
Det kokas kaffe på varannan sida i boken. Nästan vad som än händer ska det kokas kaffe. Antingen var det den mest vardagliga sysslan som författaren kunde komma på, att användas som lite utfyllnade mellan spänningen och grubblandet och, ibland, snuskandet. Han hade gärna fått variera sig lite. Det var mycket mackor också. Med inlaggd gurka. Vem har inlagd gurka på mackan i verkligheten? Å andra sidan, vem har fotografiskt minne och är superhacker eller ja, och så vidare jag tänker inte avslöja för mycket. Men karaktärerna känns lite väl Hollywood.
Min andra invändning är att skurkarna i historien inte är lite onda. De är inte bara nazister eller kvinnomisshandlare, utan även pedofiler och ja, supersuperonda. Det hade räckt att de var antingen eller, vi hade fattat grejjen ändå. De hade fortfarande varit osmakliga.
Min tredje invändning är att författaren varit allt för stolt över sina kunskaper om svenska nazister. Det ska namedroppas titt som tätt, utan att det tillför något alls. Sina kunskaper där kunde han gärna få credd för någon annan stans, jag förstår inte ritkigt varför de är så viktiga att stila med i det här fallet.
Min fjärde invändning är att boken innehåller alldeles för mycket produktplacering. Det räcker att nämna till exempel datormärken och modeller en gång, om det anses vara relevant. Inte varje gång det ska datas.
Jag kommer ändå läsa nästa. Det kan få räcka att en bok är fängslande, men det är trist när man anar att den skulle kunna vara så mycket bättre.
(Det är Stieg Larsson som skrivit boken. Läs mer här.)
Den är väldigt fängslande. Inte en bra att läsa när man är på semester, har mycekt att göra eller på något annat sätt förväntas göra annat än att läsa. Det är spännande, ibland så man måste läsa jättefort för att få veta vad som händer.
Det kokas kaffe på varannan sida i boken. Nästan vad som än händer ska det kokas kaffe. Antingen var det den mest vardagliga sysslan som författaren kunde komma på, att användas som lite utfyllnade mellan spänningen och grubblandet och, ibland, snuskandet. Han hade gärna fått variera sig lite. Det var mycket mackor också. Med inlaggd gurka. Vem har inlagd gurka på mackan i verkligheten? Å andra sidan, vem har fotografiskt minne och är superhacker eller ja, och så vidare jag tänker inte avslöja för mycket. Men karaktärerna känns lite väl Hollywood.
Min andra invändning är att skurkarna i historien inte är lite onda. De är inte bara nazister eller kvinnomisshandlare, utan även pedofiler och ja, supersuperonda. Det hade räckt att de var antingen eller, vi hade fattat grejjen ändå. De hade fortfarande varit osmakliga.
Min tredje invändning är att författaren varit allt för stolt över sina kunskaper om svenska nazister. Det ska namedroppas titt som tätt, utan att det tillför något alls. Sina kunskaper där kunde han gärna få credd för någon annan stans, jag förstår inte ritkigt varför de är så viktiga att stila med i det här fallet.
Min fjärde invändning är att boken innehåller alldeles för mycket produktplacering. Det räcker att nämna till exempel datormärken och modeller en gång, om det anses vara relevant. Inte varje gång det ska datas.
Jag kommer ändå läsa nästa. Det kan få räcka att en bok är fängslande, men det är trist när man anar att den skulle kunna vara så mycket bättre.
(Det är Stieg Larsson som skrivit boken. Läs mer här.)
Flottchockslyx
Brunch ute på lokal. Det är sex timmar sedan, först nu börjar jag bli hungrig igen. En lyx utan dess like, utan att vara snordyrt. Det ska bli en tradition. En gång i månaden. Mot att jag kommer igång med träningen igen. De där gifta-kilona måste förbli en myt. Man kan ju inte gå och slöa till sig hur som helst.
lördag, oktober 21, 2006
Finsprit
Ryan Air är ju lite spännande. Man blir försenad titt som tätt, men det är väldigt billigt. Ingen mat, ingen lyx, exakt likadan inredning som på GeKås. Men med en finess. Förrs gången det flögs var det A bag of Vodka som fångade min fascination. Den här gången har de utvecklat konceptet. Wirre i plastpåse. Det ni!
Inte riktigt i samma klass som detta finsamkarparadis precis.
Partaj utan dess like!
Visserligen partajades det hejdlöst. Alla utom den allra tuffaste hårdrockaren svängde sina lurviga. Nästan alla öl tog slut. Jag tror att alla hade skitkul. Jag hade det och min man hade det. Det har rapporterats om träningsvärk både här och där.
Men. Nu har jag en liten fråga. Det är dags för någon av er festdeltagare att lätta på ert samvete. Det är okej att erkänna nu. Vem av er gick lite över gränsen och tog lyktstolpen/konstverket från Chapmans Torg med sig hem?
Men. Nu har jag en liten fråga. Det är dags för någon av er festdeltagare att lätta på ert samvete. Det är okej att erkänna nu. Vem av er gick lite över gränsen och tog lyktstolpen/konstverket från Chapmans Torg med sig hem?
söndag, oktober 15, 2006
Alldeles alldeles underbart.
Perfekt! Alltihop! Och nu är jag Fru R. Hur coolt som helst.
Tack alla nära och kära.
Nu blir det Dublin!
Tack alla nära och kära.
Nu blir det Dublin!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)