Listan

Årets...
... bästa kvinnliga musiker: Anna Ternheim och Hello Saferide
... bästa manliga musiker: Brorsnor som singer/songwriter
... bästa mediaperson: Rebecka Vinterbarn Elg (och konstigaste efternamn)
... tidigare minst omtyckta, nu ny favorit: Pontus Enhörning
... kändisspan: Christer
... mest efterlängtade Malmöbo: BB-Emma (den ritkiga)
... bästa killkompis: Kurage
... bästa tjejkompisar: K och L
... bästa kille: J
... sämsta ö: helvettesön
... minst omtyckta yrkeskategori: chefer
... bästa uttryck: that´s it lingonpitt
... minst förväntade sagda av mig: det är lite för lite armhävningar i det passet för min smak
... bästa transportmedel: min älskade cykel
... bästa film: Life Aquatic, Million dollar baby
... sämsta film: Liftarens guide till galaxen, Som man bäddar
... bästa bok: fan vad svårt... Det besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon eller Den lille vännen av Donna Tart eller Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindvkist eller Orakelnatten av Paul Auster
... sämsta bok: Timeout av Ildikó von Kurthy
... roligaste bok som är lite pinsam att erkänna att man tycker om: Hemma hos Martina av Martina Haag
... sport: boxning
... kulturtillgänglighet: nedladdning
... sämsta inköp: min gamla mobil
... sämsta väder: snö och halka
... mest saknade: riktigt snus
... dåliga ersättare: nikotinfritt snus
... dryck: finöl
... mat: blodpudding (Bästa, snabbaste, nyttigaste maten!)
... mest uttjatade takeaway: thai
... mest efterlängtade: semester
... inte till så stor hjälp: praktikanter
... krog som behöver hypas mer: Jefferys
... äntligen kan man komma tillbaka och få plats: Rover
... klubb jag mest missat för den är för mycket på fredagar: Skaunted House
... mest arbetarfientliga dag för festligheter: fredagar eller vilken vardag som helst
... nya aktivitet: blogga
... TV-serie: Dead like me och Lost
... bästa konsert: Laleh
... sämsta konsert: Cat Power
... mest entusiastiska scenframträdande med snyggast stil: Street dogs
... minst entusiastiska scenframträdande: Meteors
... årets museiala gärning: världskulturmuseets import av Linton Kwesi Jonson
... läskigaste: grodorna på Universeum
... nyårstrend: listor
... mest meningslösa: listor och nyårslöften
tack, hej och skål!

buskis

föll för at göra ett så´nt där vilken kändis är du mest lik-test.
Det gick... så där. Men han är ganska lik min Farfar, i alla fall på den här bilden, så någonstans stämmer det väl. 70 % likhet var dock lite väl.

500

över fem hundra besökare! Coolt. Säkert bara 400 som är jag.

sjukskrivningarna måste minska?

Idag hörde jag en tjomme uttala sig på Ekot. Han var någon slags företagsrepresentant, och sa så här angående att arbetsgivarna måste betala sjuklön lite längre nu än tidigare:
"Folk sjukskriver ju sig till exempel för att de skadat sig på skidsemestern eller för att de har skönhetsopererat sig."
Jag undrar vilken verklighet han lever i. Inte samma som de flesta andra...
Folk sjukskriver sig för att de blir sjuka av jobbet, mår dåligt av jobbet, är förkylda, behöver vara lediga lite, och 1000 andra orsaker. Hade fler haft råd med skidsemetrar och skönhetsoperationer (eller ja, det kanske inte är det bästa att lägga pengarna på), hade de kanske inte behövt sjukskriva sig i samma utsträckning. Tills dess kan jag bara säga: Sjukskriv er mer!

ämnen jag inte hinner skriva om

Klockan är kvart över läggdags för en stackare som mig (självömkan? Japp!).
Men hade jag haft lite mer tid, alternativt vågat sitta mer framför datorn på jobbet, hade jag tagit upp följande ämnen:
-gårdagens stofila insändare i GP om att man minsann inte får ha skärmmössa till bar överkropp
-det ironiska faktum att min kamrat Johanna som nu är på besök hedras av sin favvo-artist Per Gessle som just nu har en slagdänga med hennes namn flitigt förekommande i refrängen
-det töntiga i att Per Gessle nuförtiden ska vara fin (och proletär?) och kallar sig "Son of a plumber", fast vi alla självklart känner igen honom på den fula frisyren och att hans argument att det inte låter som Gyllene tider eller hans masarin-skiva inte alls stämmer. Samma låtar!
-teorin att det är fragglarna som är de onda kapitalisterna och doserna som är arbetarklassen, och det var därför man som barn älskade doserna men var livrädd för fragglarna
och så var det något mer, men det har jag glömt.
tack och gonatt!

mer effekt tack!

Så var det då äntligen dags. Efter att ha spankulerat omkring på jobbet i fyra timmar och konstruerat menlösa låtsas-arbetsuppgifter, hade det fallit tillräckligt mycket snö för att det plötsligt skulle börja bli lite bråttom och ploga. Bara få bort det värsta så att säga. Tidigare vetenskapliga laborationer i stil med "jag sopar bort snön här kommer den tillbaka inom 15 minuter?", vilket gav svaret att nej, all snö och lite till kommer tillbaka på sju minuter, hade visat att det snöade ganska mycket. Ovanligt mycket. Det är ju faktiskt ganska sällan som det snöar rejält i den här sta´n.
Sex timmar senare, efter att ha kört och kört och kört i först den galssiga traktorn som man känner sig som en kung i, sedan den lille fule jävlen som känns som om den ska välta/stegra sig, kom jag på det. Om vi alla nu kunde hjälpas åt, och börja använda ganska mycket mer hårspray än vad vi gör idag (jag vet vissa i min närhet som inte ens använder hårspray, de kunde ju dra sitt strå till stacken). Hårspray = växthuseffekt = mindre snö. Perfekt! Och tänk så mycket snyggare alla skulle bli i håret. På köpet liksom.

senast sedda 5

Var Broken flowers. Och ja, där fick jag så jag teg om jag klagade på att Wedding Craschers var för simpel. I Broken flower spelar braiga Bill Murray huvudrollen, med briljans som vanligt när han är i farten. Han går till och med omkring i Fred Perry-träningsoverall i minst halva filmen, och man bara tycker om honom. Men filmens handling däremot, ja, den handlar om att Bill får ett brev där en kvinna han hade ihop det med för 20 år sedan varanar honom för att hans okände som eventuellt är i antågande. Problemet är att brevet inte är underskrivet, så Bill (som så klart heter något annat i filmen), vet inte vem han har en okänd son med. Detta gör hans granne mycket glad, för grannen är nämligen privat-detektiv av stora mått. Han tvingar iväg Bill på en roadtrip, för att hälsa på alla tjejer han hade ihop det med för 20 år sedan, för att kunna snoka reda på vem av dem som skrivit brevet. Probelmet är slutet på filmen. Där blir det lite för lite Hollywood för att jag ska hänga med. Men den var bra tills dess.

jag hatar smhi

för jag blir så beroende av deras hemsida så fort det vankas snö. Se´n går jag där och får ont i magen och oroar mig för hur mycket snö det kan tänkas bli, hur många timmar övertid jag kan tänkas behöva jobba, om jag kanske borde åka hem och bums i säng så jag orkar, om jag kommer välta med den lilla traktorn... o.s.v. Och det kan ju faktiskt inte smhi svara på, snålt nog.
Och ni som drömmer om en vit jul/nyår/januari/februari/mars i Göteborg, ni kan läggga ner det. Det är osolidariskt och arbetarfientligt att drömma om sådana trivialiteter för er, men plågor för oss. Skärpning!

senast sedda 4

Okej, jag erkänner. Igår titade jag på "Wedding Crashers". Men Owen Wilson är ju med. Jag skyller på det. För själva filmen var ju... inte alls bra. Möjligtvis bra som tidsfördriv, om man ansträngde sig lite för att inte engagera sig, för då märkte man hur kass den egetnligen var.
Owen Wilson har varit med i riktigt bra filmer som "Life Aquatic", "Royal Tennenbaums", "Rushmore", men även filmer som typ "Anaconda" och Cable guy", som jag anser mig vara lite för kultiverad för att se. Man kan ju undra varför han ville vara med i dessa filmer, han som verkar så charmig, och har så knölig fin näsa? Kunde han inte lära sig att tacka nej när någon annan regissör än Wes Anderson ringer? Det är lite genant för ens film-snobberi att falla för en man som denna, och lite opraktiskt. Det blir så många filmer jag har så många förutfattade meningar om som jag måste se för att få se mer av denna karlakarl... Som egentligen inte alls är min stil, han ser ju skrämmande mycket ut som en australiensisk surfare!

Dagens ros

till killen som gick och sjöng för sig själv och alla andra i mataffären. Han som inte ens hade lurar på sig, verkade inte speciellt konstig i övrigt, utan bara sjöng. Tack!

nu får jag koka min egen äpplekräm

Idag har jag sägt farväl till Mormor. Fast hon redan var död.
Hej då Mormor! Kommer att sakna dig, ha det så bra.

idag tänkte jag klaga lite på julklappshetsen

Idag berättade min kollega att han hört på radion att barn får julklappar för i genomsnitt 4000 kronor per person. Alltså ursäkta, men det är hur mycket som helst. En genomsnittslön är på strax över 20000 i månaden, alltså sisådär 13000 efter skatt. Kollegan i fråga har fyra barn. "Tyvärr ungar, men det blir ingen mat den här månaden, för jag måste köpa julklappar... "
Tur att man får presentkort på skinka på jobbet, säger jag bara. Och jag blir återigen ganska så säker på att om jag skulle skaffa barn, skulle de bli söndermobbade för att de inte fick lika mcyket som de andra barnen. Bäst att vinna på lotto med andra ord. För inte har väl barn vett att bli glada för hemmapysslade presenter?
Nu måste jag gå och byta julklappar. Hemmapysslade julklappar minsann. Tur att jag bara känner vuxna.

det var bättre förr

då man inte hadlade sina julklappar på nätet.
Jag har just varit med om en omtumlande händelse. För en liten stund sedan ringde det på dörren. Flera signaler, gick inte att ignorera. Jag öppnade dörren och möttes av en tant som var så gammal och sned att hon nog inte ens får vara med i PRO-klubben här på berget. Men snäll, det var hon. Med darrande hand räkte hon fram en lapp. En shoppinglista. Jag fattade ingenting. Hon vände på lappen. Där stor det Lisa och så ett efternamn som inte var mitt och ett skånetelefonnummer. Med gammelmänniskostämma sa tanten: "Det här flickan ringde mig, hon hade visst fått dina julklappar. Som du beställt. De hade visst kommit fel. Som du hade beställt på det där internet." Jag förstod inte alls. Jag hade ju inte beställt några julklappar på internet. Förutom en sak, men den hade jag fått "kom och hämta mig"-avi på idag. Och varför hade tjejen ringt till tanten? Tanten pratade vidare, och använde minst hundra ord för mycket i varje mening, om hur mystiskt det var, och att den där tjejen nog var skum, och hon hade minsann ringt upp den där mannen som hade satt lappen där nere och han hade minsann ingen post. Då förstod jag. Det var ju tanten jag trodde var död. Som bara får en massa kataloger från ett garnföretag, som jag får fast hon ska få dem. Och jag som tänkt att hon nog var död och bara stod kvar i deras register, och knappt vågat lämna katalogerna till hennes make. Här var hon, livs levande, tanten med samma efternamn som mig, men som hade oturen att stå med i telefonkatalogen, vilket inte jag gör. Och mannen som inte hade någon post var nog brevbäraren som alltid lägger fel, som bad oss sätta ut våra förnamn på dörren, vilket inte hjälpte. Men varför hade någon annan fått mina saker? Och vilka saker?
Efter att tanten hade ältat allt lite till, så gick hon. Och jag tog mod till mig och ringde upp tjejen. Den skumma. Hon var inte alls skum, men hon blev väldigt glad att jag ringde. Blev lite konstigt först, när hon svarade "Hej det är Lisa" och jag inte kom på något mer att säga än "Hej det här är också Lisa och jag fattar ingenting". Det visade sig att hon hade beställt ett stort paket med massa grejjer från samma ställe på internet som jag. Hon hade blivit grymt besviken när hon öppnade paketet, och konstaterade att inte en enda av hennes grejjer var med. Bara en massa kylskåpsmagneter! Och lite annat, som inte kan avslöjas här. För på det där företaget hade man minsann inte större koll än att man hade tagit den ena lisans grejjer och skickat till den andra lisan. Och detta kom fram genom att den ena lisan ringde till tanten med samma efternamn som mig. Den andra lisan, den som inte är jag, var ganska förtvivlad. Vi kom fram till att vi skulle skicka grejjerna till varandra, utan inblandning av företaget, så det skulle gå så fort som möjligt, och skulle de inte komma fram i tid till doppare dan... Då jävlar stämmer vi dom!!!

felsjungning

Idag, precis när jag trodde att jag skulle vara fast på helvettesön för evigt, trots att det bara var sisådär fem centimeter snö kom inte bussen, fick jag höra något lite roligt. Det var en unge som skuttade omkring på Eketrägatan och skrålade:
"Staffan var en tallegren"... Mmmm, det är inte så lätt. Som min ömma moder, som trodde att texten var: "My baby throw up in a brand new Caddilac". Inte heller helt rätt, men mycket bättre. Inte för att jag är så där värst mycket bättre själv, så jag på box-träningen hörde Kent låten "När barnen ser på" ("En nanosekund" sjunger dom egentligen, men dom sjunger fel, det vet ju jag).
Jag saknar Morgonpassets "höra fel på låttexter-tema". Det förgyllde varje morgon en hel sommar. Eller så var det för att det var just sommar och inte två plus och slask som isar genom märg och ben, som varje morgon var förgylld. Vad vet jag?

Eriksbergshallen - en del av Helvettesön

För några veckor sedan var jag på konsert. Av någon underlig anledning, förmodligen för att arrangörerna kom på att det fanns ännu fler fjortisar att blåsa på sisådär 200 spänn, flyttades konserten från Trädgår´n till... Eriksbergshallen! Det var ungeför det sämsta arrangemang jag varit på, allt var skitkasst förutom banden. Eriksbergshallen är en urusel konsertlokal, ljuden var skit, det var 40 minuters kö i garderoben och galgarna verkade ha tagit slut för länge sedan, öl såldes bara i en liten fårfålla avgränsad med kravallstaket. Kön utanför var jätte-lång och folk var aldeles för unga och aldeles för fulla. Världens näst mest läskiga taxichaffis körde oss där ifrån. Och så vidare. En del av detta kanske man hade kunnat vänta sig, bandens tänkta målgrupp kanske inte riktigt stämmer in på mig, så det var inte så konstigt att jag kände mig gammal och fjortonåringarna kräktes i kapp bakom knuten. En del av detta kan kanske förklarars med att Eriksbergshallen ligger på helvettesön. Men vad som helt övergår mitt förstånd, är varför det ska bli fler konserter på detta vidriga ställe. Nu ska minsann Tåström spela där ute också. Och jag är väldigt glad och tacksam att jag inte vill gå på den konserten. Låt hisingianerna gå dit, men sluta genast upp med trenden att anordna konserter med band så bra att vi på fastlandet vill se dem, i denna hemska hall!
Låt firmafesterna hålla till i Eriksbergshallen, låt Charlotte Perelli showa och Harald Treutiger skoja inför 300 fulla kommunalanställda, men låt för sjutton bli att ordna konserter som jag vill gå på i Eriksbergshallen!

nyhet! extra extra!

jo, jag kom på att det blir så rörigt. Så numera kommer mina "senast lästa" på en annan blog. Alla som skiter fullkomligt i vad jag läser och inte kommer därmed att slippa blunda när de dyker på de inläggen.
Länk finns bland övriga länkar.
Varsågoda!

huvudvärk

För ett tag sedan läste ajg på en helt annan blogg en defenition av just bloggande. (Tyvärr kommer jag inte ihåg var jag läste det, sorry). Det var en snubbe som skrev typ
"Idag har jag ont i huvudet. Om detta hade varit en dagbok på nätet hade jag skrivit och ojat mig över att jag hade så ont i huvudet. Nu är detta en blog, så därför länkar jag istället till en sida om huvudvärk ..." (här kom länken) Ganska bra formulering, tycker jag.
Jag kan ju säga att min huvudvärk är av den omfattningen att jag inte ens orkar leta upp någon länk. Så tack och god natt.

Idag tänkte jag klaga lite på hypen av somliga bostadsområden

Kom som av en händelse över dam-tidningen Amelia häromdagen. Fick den närmare bestämt av min rara mamma, och det var ju tur för jag vågar inte köpa den själv.
Någonstans bland allt julmys och supersex kom plötsligt ett uppslag om bostadspolitik. Hoppsan, det var oväntat. Det var ingen mindre än Linda Skugge som skrivit en krönika om fenomenet "Suburban Cool". Eller... fenomen och fenomen, det går inte att hitta något om detta ens om man googlar, så det är nog något hon själv eller möjligtvis tidningen kommit på. Eller någon annan trendsättare som kanske inte fick någon lägenhet i rätt del av staden. För det är just det saken handlar om. I vilken del av storstaden ska man egentligen bo för att vara som hippast? Och svaret är... tada... Ingen del alls! Man ska bo i förorten! Söder är ute, idyllförorten inne. För där kan man minsann plocka sina egna blåbär. Och det är ju så tryggt för barnen. Och så pittoreskt och skönt att alla vågar vara sig själva. Och ursäkta jag måste kräkas. Det är fan ingen som är sig själv i dessa medelklassförorter. Jag är till och med beredd att sträcka mig så långt som att för en gång skull räkna min kära uppväxtort Mölndal som en förort i detta fallet. (Men inte under några andra omständigheter!). Alla ska vara precis lika dana, ingen får sticka ut minsta lilla, de enda som gör det är vänsteristkultureliten som råkat hamna där trots fina akademiker- eller konstnärsjobb. Nej, Linda Skugge och Amelia, ni har fel. Förorten är och förblir förorten, likriktningens mecka. Se´n att alla som bor i innerstan också ser lika dana ut, det är en annan historia. En annan del av den här förortshypen är den som försöker få till det att det skulle vara coolt att bo i sunkförorterna typ Hjällbo. Nej, jag har bott där också och det är vidrigt. Enda anledningen att hypa det är för att stå ut så länge man tvingas att bo där, men kom fan inte och säg att det är ett medvetet val och att ni inte skulle vilja bo någon annan stans!
Och ja, själv bor jag i ett av de panchistätaste ställena så nära stan man kan komma, en liten klick, eller ja, ett litet berg. Det känns tryggt. Tryggare än det någonsin gjort både i Mölndal eller Hjällbo. För jag bor i fisförnäma Majorna, och det, det är coolt på riktigt det!

nej

idag orkar jag inte klämma ur mig något vettigt. Har varit på stan och shoppat julklappar i fem timmar. Det roligaste är helt klart att slå in dem. Skulle kunna jobba i butik bara för det. En butik med väldigt lite kunder då, så man kan ta god tid på sig och slå in paketen riktigt fint.
Men jag har tänkt en del, och gjort lite research inför kommande texter. Det är stora saker på gång.
Tänkte också läskas lite med att det inom en snar framtid kanske kommer komma upp en fotoblogg. Finns viss risk för det.
Tack och god natt.

hörde...

på radion för ett tag sedan en intervju. Det var en kille som lät som David Batra på rösten, och som jobbade som journalist, på ETC bland annat tror jag. Han var upprörd över en massa saker, bland annat en hemsida på internet som producerade insändare till tidningar. Man slapp skriva insändaren själv, behövde bara välja ämne och signatur typ. Och det kan man ju ha åsikter om. Men tänk, om folk i stället skulle börja använda den här tjänsten på DN och skicka in resultaten till tidningarnas insändarsidor. Det skulle ju kunna bli hur konstigt som helst.

lucia

Idag är det lucia. En högtid jag har haft lite småsvårt för ganska länge. För det första rycker det lite i protesttarmen, storyn om Lucia är ju inte precis politiskt korrekt. För det andra har jag så svårt för den här fjortisgrejjen att supa på bestämda dagar. 13 december är det aldrig något fint väder precis, så kids: stanna hemma. Ute är kallt och blött, fingrarna kommer bli kallare än er avslagna folköl. Eller cider, kanske ni dricker nu för tiden.
Eller så är det så att jag har fått nog av luciafirande på grund av min köraktivism jag höll på med hela mellan- och nästan hela högstadiet. Har stått där i kyrkan och sjungit en gång för mycket. (Speciellt som jag inte alls är ett minista lilla dugg religiös). Värst var det under slutspurten av min karriär som mellanalt i Mölndals Musikskolas Ungdomskör. Jag var ung och arg och tyckte att det var ett viktigt politiskt statement att ha mer hår under armarna än på huvudet (vilket jag lyckligtvis vuxit ifrån). Och ni kan ju tänka er hur det där glittret man ska ha på huvudet kliar, om man inte har så mycket hår mellan glitter och hårbotten. Det var nog det kliigaste jag varit med om.
Det var ganska roligt när vi skulle sjunga på NK. En liten söt och behändig flickkör, men oj, då passar det sig knappast med en liten tjej som inte har så mycket hår, men däremot ganska stora kängor. Körledaren Ingegärd bönade och bad mig att i alla fall inte ta på mig kängorna, och då kände jag att nej, det där med flickkörer, det är jag nog för tuff för.

efterlysning

Härom dagen var jag och åt mat på ett indiskt ställe på Första Långgatan. Det var där det tidigare låg ett italienskt stlle med ganska billig öl. Nåväl, maten var jätte-god, och då åt jag inte ens min gamla vanliga favorit palak paneer alltså färskost med spenat, utan någon annan slags färskostgrej. Servitören såg lite läskig ut, och jag fick intrycket att svenska inet precis var hans största färdighet. Men han var nog snäll.
Som de flesta andra restauranger hade den här på lite låg bakgrundsmusik, något som i alla fall jag tyckte lät väldigt typiskt indiskt. Det var sitar, såna där små "cymbaler" som man har på fingertopparna, indiska trummor och indisk sång. Plötsligt hör vi dock en melodi vi kände igen... är det inte.... tipp tapp? Jo då. Skivan visade sig vara den mest otippade crossover-musiken jag hört på länge. Västerländska julvisor i indisk tappning. Det ni! Inte illa, snarare kanske årets bästa julmusik. Lätt.
Vi fnissade lite, och spetsade öronen när ett annat sällskap tog mod till sig och frågade servitören vad det var för musik. Det vägrade han dock avslöja. "Lite blandat" sa han bara. Och det var svårt att hålla sig för skratt när han som frågat sa att ja, det var ju väldigt bra musik.
Vet någon vad det var för skiva, eller hur man får tag på den, så snälla berätta! Den kommer att bli succé på julafton!

80 lökar?

Blev tipsad om ett recept idag i Metro. Viktväktarna har tydligen recept där. Men jag undrar en sak: Är det någon som har stor humor, är Viktväktarna rädda att man ska kopiera receptet och inte köpas deras kokböcker istället, eller är det ett intelligenstest på låg nivå, eller... Varför står det att det ska vara 80 små lökar till fyra personer? Visserligen så står det ju små lökar, men ändå? Jag börjar ana en konspiration. Kan det vara så att den som redigerar Metro tycker att tjocka människor ska förbli tjocka, och även om de försöker äta fettsnålt och nyttigt, så ska de i alla fall tjocka till sig med groteskt mycket lök?

ikea kräver verktyg!

Jag är så besviken. Hela grejjen med IKEA trodde jag var, förutom platta paket och lura oss på sunkig korv, att man ska kunna montera ihop allt med bara händerna, eller möjligtvis med IKEAs egna lilla isektsnyckel. Men nej. Det började för sisådär sex månader sedan, då jag köpte en pall/trappstege. Där behövdes det minsann både skruvas med skruvmejsel, och inte nog med det, dessutom BORRAS! Man ska väl för sjutton inte behöva borra för att få ihop en IKEA-möbel? Visst, kanske inte, det kanske var jag som moterade ihop skiten fel. Tänkte jag, och förlät mitt älskade IKEA. Idag var jag där igen, och inhandlade bland annat lådor. Och döm om min förvåning, när jag packar upp lådorna, och inser att IKEA helst vill att man ska använda både skiftnyckel och skruvmejsel! För att få ihop några sketna papp-lådor! Självklart blev jag så arg att jag moterade allt med enbart mina fingrars råstyrka. Och den styrkan är, efter ett antal sekatörklipp, inte att leka med, så passa sig, IKEA!

spel

Äntligen!
Ett spel för oss snöröjare! Jag är förstummad av lycka över att någon knåpat ihop ett sådant spel! Nästa gång någon frågar vad jag jobbar med, ska jag hänvisa dem till spelet!

på gränsen till pappahumor

Det är tydligen på väg att bli jul. Det märker jag, inte minst, på den drös av elektroniska julkort, bildspel, kasta pingvinerspel m.m som kommer till min inbox. Och det kan ju vara en trevlig variation mot alla kedjebrev och förstora-din-snopp-brev. För några "riktiga" mail får jag sällan. Kan ju bero på att jag inte skriver några heller.
Hur som helst, igår fick jag det här:
www.oioioi.se
och det är faktiskt roligt på riktigt. Trots att det är på gränsen till pappahumor. Eller kanske just därför?

minor!!!

På väg till jobbet imorse, efter en välförtjänt sovmorgon, så kom inte bussen. Först var det bara jag som väntade, men det blev fler och fler. En rådig kvinna gjorde det vi alla hoppades på, och ringde Västtrafik. Där sa dom att polisen hade hittat en mina, och därför spärrat av Älvsborgsbron. Detta ville varken kvinnan som ringde eller vi som hörde hennes redogörelser riktigt tro på. Vi resonerade oss fram till att hon nog hört fel. Jag tyckte det var lite komiskt. Minor hittas ju inte precis varje dag. Till slut kom bussen. På väg till jobbet hann jag tänka ut en hel hög dåliga skämt om att det nog var Hisingens Befrielse Front som planerat att spränga bort Hisingen från det ritiga Götet, men att de tyvörr hade blivit upptäckta innan dådet var utfört. När jag kom till jobbet och smygkollade lite på datorn, upptöckte jag dock att det var sant, det var en mina. Ibland är verkligheten nästan lika spännande som min fantasi. Men det är inte ofta.

mera träning

yes! idag lyckades jag pricka in ännu ett otestat pass. Medel klockan nitton på tisdagar. Så om man bortser från passen som börjar kvart över läggdags, passen på helgerna och passen på dagarna för panchisar, så har jag bara fem pass kvar. Det ni!?!
Jag hade dessutom dubbeltur, för det var min Flora min favorit som var tränare. I love her. Tyvärr var hon bara vikarie. Men gött ändå. Det var lite nya låtar, lite nya rörelser, jämfört med förra terminen då hon hade det bästa passet, och det var bara ändrat till det bättre.
Lyckades dessutom verkligen klarlägga lösningen på mina svett-problem. Jag har länge känt mig dålig och klen för att jag svettas så lite när jag tränar. Tänkt att jag är fasligt otränad, inte tar i ordentligt trots allt och så vidare. Den enkla lösningen är: Jag har hittills nästan alltid hållit mig i ett och samma hörn, där ett av fläktrören blåser in en massa kall luft. Inte så konstigt att det är svårt att bli svettig då. Idag däremot, oj oj vad svettigt det var. Jag ska nog muta in ett nytt revir nu. Ett där man får svettas ifred, utan en massa kall luft som kommer och förstör och ska vara fräsch. Fräsch får man vara någon annan stans, någon annan gång.

aha...

...mysteriet med de många besökarna verkar klarna allt mer. Med lite hjälo lyckades jag kosntatera att varje gång man klickar sig bakåt i arkivet, så registreras man som en ny besökare. Detta plus mig själv ger ju inte alls mycket kvar. Jävla skit-räknare!

Senast sedda 3

Ja, jag erkänner. Jag kände ett stort behov av "svensk relationskomedi med par i 30-årsåldern" igår. Jag drev igenom att vi skulle titta på "som man bäddar". Den hadlar om ett par som får barn. Mamman är hemma de första åtta månaderna, men efter att ha kollapsat av utbrändhet på banets dop, kräver hon att hennes snubbe ska vara pappaledig istället. Bara dopet är rätt så bizarrt, alla börjar bråka om vad barnet egentligen ska heta. Lite småroligt så där.
Pappan har dock en del problem. Han vågar inte säga på jobbet, en liten taxi-firma, att han ska vara ledig. Så han ljuger istället, och säger att han är sjuk. En dag i sandlådan träffar han Mikael Persbrant, machopappan med tuffa lillkillen Bruce, och de blir, efter ett tags buskis, vänner. Pappa Mikael ska lära den andra pappan "allt han kan", och plötsligt blir han en mycket duktigare hemmapappa. Men han är fortfarande för dum för sitt eget bästa, och inte så lite orealistiskt inkompetent.
Nej, det här var ingen bra film. På plussidan står att Mikael Persbrant var med, även om jag inte vill falla för att det ska vara så otroligt sexigt med macho-män med småbarn på armen. Samt att Sanna Bråding var med i en skön roll. Samt att filmen utspelade sig i Göteborg. Resten hamnar på minussidan. Och resten, det är ganska mycket det.

wohoooo!

hundraen besökare!
På en vecka. Läskigt. Nu har jag bara en sak att erkänna: Typ minst hälften är ju jag som varit inne. Hur gör man för att inte ens egna besök ska registreras? Det är ju lite pinsamt...

Avundsjuka

Bevistade HDKs årliga julmarknad. I år igen. Och jag blev som vanligt lite besviken. Visst, det är väldigt fina grejjer. Men... allt är ju likadant! Det känns som efterapningar av något, som någon bestämt är trendigt. Och då hjälper det inte hur fina tyger de sytt tygkassarna av i år, eller hur fina fåglar de har "tryckt" på keramiken, för det såg nästan likadant ut förra året, bara lite mer otrendigt då, sett ur dagens perspektiv. Det var ju trots allt ett år se´n sist, då måste det ju vara omodernt nu, även om jag får känslan av att det ser likadant ut. Och de skillnader som finns i år om man jämför med förra året, de finns inte alls om man jämför årets pryttlar sinsemellan. Jag menar inte att allt ser exakt likadant ut, utan att allt är exakt samma stil. Jag går där och tänker att "vaddå, det där skulle jag ju kunna göra lika snyggt själv, jag är ju pysseldrottningen". Och jag är så rysligt avundsjuk! Så avundjuk att jag efteråt drabbas av en light-livskris, att jag slagit in på helt fel bana, varför tog jag inte chanserna när jag hade dem? Jag vill också pyssla jämt! Orättvist!

Senast sedda 2

I går gjorde vi ett nytt försök, och lyckades se "Ae fond kiss" eller som den heter på svenska "En öm kyss". I fredags skulle vi sett den, men det visade sig att den dvd som jag fått med en viss tanttidnings (som jag köpte enbart för filmens skull, jag lovar. Det är ju ändp Ken Loach. Vad nu hans film gjorde med en tanttidning?) , inte riktigt höll måttet för vår små-kräsna dvd-spelare, och började hacka en kvart in i filmen. I går tog vi det säkra före det osäkra och hyrde filmen på Marylin.
Det är en mycket bra film. Alla är dumma i huvudet och har idiot-åsikter, mer eller mindre, och det är väl det filmen vill säga kanske. Samtidigt får man en liten känsla av att Ken Loach, som tidigare gjort filmer som "Ladybird Ladybird", "Land och frihet" och "Bröd och rosor", har gått och drabbats av en vilja att bli poppis på gamla da´r. För det är lite för lättsmält, lite för lättsamt, trots ämnet. Och det är inte likt honom, som jag ser som den främste diskbänksrealisten (i positiv bemärkelse) här på jorden. Huvudpersonerna är lite för snygga, lite för stereotypa. Den goda katolska, irländska skolfröken, och den "onda" muslimska familjen med sin konservativa syn, och Casim som inte kan välja vilket ben han vill stå på. Och så visar det sig att ävan den katolska kyrkan är ond och konservativ. Och där blir alla onda. Vad jag tycker är kanske mer upprörande än att alla är så konservativa, är att Casims föräkdrar är, just på grund av sin konservatism och religiösa övertygelsa, och kanske också pappans traumatiska barndomsupplevlese (vi måste ju få någon slags förklaring till hans "ondhet"), är så skrämmande jävla dåliga föräldrar. Och den goda lärarinnan har för enkelhetens skull inga föräldrar alls. Här väljen Loach en lite för enkel genväg tycker jag, filmen slår över och blir som vilken "skruva den som Beckham" eller Sadie Smith-roman som helst. Underhållande kulturkrockar, lite småputtrig girlpower, charmiga brytningar, men ingen riktig genom-mangling av problemen. Dock är underhållnigsvärdet stort. Det är en bra film, jag tycker om den, men jag kommer inte ifrån känslan att den kunde varit bättre, om Ken Loach lagt ner lite mer energi.

äckliga idioter

visst, låt små skit-kiosker sälja porr om det nu är så himla nödvändigt. Det är inget jag tänker lägga energi på att reta upp mig på. Men när man gör som den nya spelbutiken på Chapmans Torg, och ställer alla porrtidningar på de två nedersta hyllorna, i lagom höjd för att mest bara riktigt små barn ska se dem, då är man ett riktigt jävla svin. Ett riktigt jävla svin. Och jag tänker inte handla där mer. Så det så.

lyxproblem

Ett av många problem i avdelningen "tjej med grabbigt jobb får speciella problem":
Jag vågar inte gå till Åhlens, eller ens Apoteket, för att fråga vad man ska ha för handcreme när man gått med hydrualolja på händerna lite för mycket och länge? Jag skulle ju bara få en utskällning. Men vad skulle vara bäst? Annan olja kanske, typ barnolja? Eller dyraste lyxcremen, så man blir i alla fall lite kvinnlig - som för att överväga det grabbiga?

träning

Idag var det äntligen dags att träna igen den här veckan. I mitt projekt "prova alla pass på friskis i Majorna", var det dags att gå på Medel 75 minuter. Det var ingen hit. Styrka säkert 40 minuter i streck, som i och för sig var jobbigt, men framför allt extremt långtråkigt. Hur många varianter på situps finns det? Jag tycker att det räcker och göra ett gång, inte om och om igen... Hela idén med friskis är ju att man byter rörelser och tempo ungeför var tionde minut, alltså precis när det blivit jobbigt och man börjar tröttna. det är ju därför man känner sig så bra och nöjd. Man pallar och det är roligt, för man vet att det är omväxling. 40 olika sorters situps tycker inte jag är omväxling eller roligt. Speciellt inte med en ledare som nog var den som var mest buskis av alla jag hittills träffat på.
Nu har jag "bara" nio vardagspass kvar. Om man räknar bort de som börjar klockan 20.00 eller senare, som sån´a trötta arbetare som jag inte orkar med, har jag sex pass kvar. Elva pass avklarade. Jag skulle behöva en termin till, för att hinna prova alla pass den här terminen. Krångligt. Men träningsvärk kommer jag likt förbanant få imorgon. I magen kanske?

göteborgsvinter

Hur kan det komma sig, att plus två grader, blåst och regn känns så mycket kallare än några minus och klar luft? Efter flera dagar med ett antal minusgrader, höll jag idag på att frysa häcken av mig på jobbet. Läste någon stans att det finns en formel, som gör att man kan räkna ut hur mycket kallare det känns när det blåser, mot hur kallt det egentligen är. Jag tror att det borde finnas någon ännu mer extrem folder för kombinationen blåst och regn. Typ 2 grader + regn (= - 7) +blåst ( = -42) = jättekallt. För det kan väl inte vara så att vana vid minusgrader -> plusgrader -> man tar på sig mindre kläder, trots det är kallt.
Men mest av allt är det nog så att ju högre regnmängd, dessto högre halt av "tycka-synd-om-sig-själv"-känslor. Och gnället, det får man på köpet.